Vi finns på plats innan demonstrationen ska hållas, innan Paludan har anlänt till stan. Vi samtalar med medborgarna i Skäggetorps centrum och försöker få en bild av vad som kan vänta oss. Många av personerna vi pratar med känner oss ingripandepoliser till namn, och vi känner dem. ”Han ska ignoreras”, ”vi kommer inte vara där”.

Ögonblick senare står jag mitt i kaoset. Jag försöker hålla koll på mina kollegor, ducka för gatsten och flaskor samtidigt som jag torkar av regn från visiret. Jag ser en kollega träffas i huvudet. Hon faller till marken. Vi är snabbt framme och får upp henne på benen. Hon är till synes okej.

Fler stenar flyger. Vi försöker skingra folkmassan. Det funkar hyfsat de första gångerna men de är alldeles för många. Vi har inte en chans. Jag ser en av personerna jag pratade med 20 minuter tidigare. Han tar upp en sten stor som en knytnäve. Han springer mot mig. På tre meters avstånd tittar han mig i ögonen och siktar på mitt huvud. Han vill döda mig. Jag lyckas flytta huvudet så att stenen tar i sidan av min hjälm. Jag överlevde.

Olika order smattras ut i radion. Det är svårt att höra vem som säger vad. Folkmassan har samlat ihop sig och går återigen till anfall mot oss. En kollega har dragit sitt vapen. Vi har inte längre något val. Vi måste bort.

Vi gör ett sista utfall för att rädda vad som räddas kan av våra sönderslagna bilar. Jag undrar om detta är det sista jag gör i livet.

Vi samlar ihop styrkorna på en brytpunkt. Några av kollegorna som stod vid min sida ser jag inte. Fick vi inte med oss alla kollegor ur Skäggetorp? En stor klump släpper från magen när jag får höra att de lyckats ta sig till sjukhuset.

En person försöker ta sönder en ruta på en polisbil med hjälp av en sten.

Foto: Victor Bomgren

Det ansluter resurser från hela landet. Lediga poliser inställer sig för att hjälpa sina kollegor. Det är en fantastisk känsla att se uppslutningen. Efter någon timme är vi ett hundratal poliser. Varenda en av oss är redo att gå in i Skäggetorp för att återta den mark som samhället har förlorat. Men ledningen vågar inte.

Vi sitter redo i flera timmar. Men ledningen vågar inte. Självklart hade våldsamheterna kunnat återuppstått om vi gått in igen. Men nu är vi resurs för att klara det. Ingen av de medborgare vi lämnade i sticket när vi flydde Skäggetorp kommer få vår hjälp.

Ledningen pratar om en lyckad insats. Jag förstår ingenting. Detta har varit det enskilt största misslyckandet i Skäggetorp på många år. Allt vi byggt upp har nu totalt förstörts.

Jag vill att medborgarna i Linköping och framförallt i Skäggetorp ska veta att varenda polis var redo att gå tillbaka in. Varenda polis ville gå tillbaka in.

Jag vill att ledningen inom polisen ska veta att deras beslut var uppåt väggarna fel. Förtroendet för polisen totalförstörs med sådana beslut som togs. Ledningen visar för samhället att Skäggetorp är att anse som förlorat.

Jag vill att ledningen ska förstå att det är jag och mina kollegor som ska åka till Skäggetorp imorgon, nästa vecka och veckan efter det. Det är vi som ska stå till svars när trebarnsmamman frågar varför vi lämnade dem när Skäggetorp brann och aldrig kom tillbaka.

Polisen förlorade, Skäggetorp är förlorat, medborgarna är förlorarna.

Ingripandepolis, Linköping

Svar från Malena Grann, chef Polisregion Öst, 15 april:

Det är självklart viktigt att det ska finnas utrymme i ett öppet demokratiskt samhälle att kunna reagera på vad andra säger vid en allmän sammankomst. Det är en grundlagsskyddad rättighet. Men scenerna som vi såg i Skäggetorp och Navestad under gårdagskvällen var något helt annat. Vi kan aldrig acceptera den här typen av våldsamt beteende som försätter allmänheten, polisens personal och de aktiva individerna själva i en våldsam och farlig situation.

Det här agerandet kommer att få konsekvenser. Vi jobbar intensivt med att kunna lagföra så många som möjligt av de individer som begått brottsliga handlingar igår.  Vi har bra teknisk bevisning med filmer över hela händelseförloppet så jag har goda förhoppningar om att många kommer kunna åtalas för olika brott under gårdagen. Vi tar också gärna emot mer filmer och bilder från de olika förloppen. 

Polisen har som uppgift att säkerställa att allmänna sammankomster ska kunna genomföras, de har ett starkt skydd. Inför gårdagens allmänna sammankomster hade vi tagit ut en resurs för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet utifrån aktuell lägesbild och erfarenheter från tidigare tillfällen. Redan innan arrangören var på plats i Linköping uppstod våldsamma upplopp med bland annat bilbränder, stenkastning och andra fysiska attacker mot polispersonal och vår utrustning. Flera kollegor och polisfordon skadades och vi gjorde ett aktivt val att taktiskt backa undan.

Lägesutvecklingen följs noga vid händelser som detta och ibland är det klokare med ett defensivt förhållningssätt i syfte att inte eskalera våldet med risk för större skador för allmänheten eller polisen. Vi bedömde att det var läge att tillkalla förstärkning från övriga delar av landet. Det är en styrka i att vi numera är en svensk polis där vi tillsammans löser uppkomna situationer med resurser även från andra regioner och avdelningar.

Gårdagens händelser är olycklig för vårt långsiktiga arbete i Skäggetorp och Navestad, som båda finns på vår lista över utsatta områden. Där har vi tillsammans med andra samverkande aktörer länge jobbat ihärdigt framåt för att kunna vända trenden. Självklart blir det här då ett steg bakåt men dels tror jag att detta kommer göra oss mer motiverade i vårt fortsatta arbete. Dels är jag övertygad om att den positiva kraften av alla samverkande funktioner i dessa områden är större än det negativa som vi fick se under gårdagen.

Polisen får många frågor om varför vi väljer att ge tillstånd till en allmän sammankomst som denna. Jag förstår frågan men för det första väljer vi inte att ge tillstånd, vi är skyldiga enligt lag att skydda allas rätt till att få föra fram sin åsikt vid allmänna sammankomster. Det krävs väldigt starka argument till att neka en tillståndsansökan. För det andra är det just det som är så viktigt i en väl fungerande demokrati. Vår polismyndighet ska inte kunna välja vem som har rätt eller fel åsikter. Det är något vi som samhälle ska vara måna om. Det betyder dock inte att ett tillstånd ger dig rätt att bryta mot lagen. Att skydda yttrandefriheten har sitt pris men att inte skydda yttrandefriheten tror jag blir en betydligt högre kostnad för demokratin och det svenska samhället.

Malena Grann, chef Polisregion Öst