I Motala har debatten om vinster i äldreomsorgen varit ganska livlig. Det finns ett massivt motstånd där mot att släppa in privata aktörer där huvudargumentet är att man inte skall tillåta ”giriga riskkapitalister att tjäna pengar i vård och omsorg”. Det viktiga är väl ändå att de medborgare som har behov av hjälp får en bra vård och omsorg och vad kommunen får för de skattemedel som används.
Till skillnad från Motala har Linköping tillåtit olika utförare i äldreomsorgen. Det går inte att påvisa att de äldre där får sämre omsorg än i Motala. Tvärtom visar de kvalitets- och kunduppföljningar som gjorts att Linköping ligger fullt i klass med Motala. Detta åstadkommer man med betydligt lägre kostnader. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är Linköpings kostnader för en plats i särskilt boende omkring 130 000 kronor lägre än i Motala. Med Motalas drygt 600 platser skulle samma kostnadsnivå innebära en minskad kostnad på cirka 80 miljoner om året. Pengar som skulle kunna användas till andra angelägna åtgärder som förbättrad färdtjänst, utökat anhörigstöd, förebygga fallskador, förbättra rehabiliteringen efter sjukdom, fler kulturaktiviteter, flera insatser för att aktivera våra äldre i vårdboendena med mera.
Vart tar de 80 miljonerna vägen? Den övervägande delen är löner. En del av dessa går kanske till utländska resekoncerner, andra till en tysk bil eller en japansk dator och så vidare. Det vill säga att de 80 miljonerna av våra skattemedel indirekt ändå slutligen går till vinstdrivande internationella företag. Det är ett dyrt ideologiskt ställningstagande som Motalas rödgröna majoritet gör och en dålig förvaltning av våra gemensamma tillgångar.