I Stockholm lever regeringen rövare om att oppositionen bryter mot god ordning i frågan om statlig skatt. I Linköping däremot går det däremot alldeles utmärkt att helt skrupelfritt göra samma sak.
Simhallen deporteras, efter tidigare taget beslut att få ligga kvar, till Kallerstad. Christian Gustavsson har tidigare öppet deklarerat att marken ger bra inkomster till kommunen.
När man påminns om att man går emot medborgardialogen kontrar man med att det är politikers skyldighet att fatta impopulära beslut.
Ett korrekt förfarande hade, eftersom denna fråga uppenbarligen engagerar medborgarna, varit en folkomröstning. Inför risken att förlora var uppenbarligen detta uteslutet. Vansinnesjakten på byggbar mark i centrum går alltså vidare.
Jag har på nära håll sett en äldre människa vanvårdas svårt på ett av stadens boenden och hade pengarna öronmärkts för att skapa bätte vård, skola och omsorg hade jag kanske accepterat detta.
I Linköping står dock alkoholinkluderade ”arbetsmiddagar” i glada vänners lag och med tillhörande taxiresor högre på utgiftslistan. På tal om det undrar jag vart policyn om en strikt drogfri arbetsplats tog vägen ?
Mycket pekar för närvarande på regimskifte nästa år av opinionssiffrorna att döma. Skulle så inte ske får ni nog, kära Linköpingsbor, förbereda er på att förlora även Sporthallen, Tinnis och Trädgårdsföreningen. Delar av Stångåstranden är ju redan på gång.
Värdet av ett levande city, inklusive rekreationsmöjligheter, verkar väga lätt mot intresset att sälja av så mycket exploaterbar mark som möjligt.