På en punkt är jag överens med Kjell Persson, att Linköpings militärhistoria ska värnas. Men det gör man bäst genom att flytta Röda förrådet till Vallaområdet.
Att flytta byggnaden till Valla skulle vara lönsamt genom samordningsvinster med övriga museer på Valla och i Gamla Linköping. Detta gäller naturligtvis personellt, men även marknadsföring, parkering, skyltning, toaletter, säkerhet och kaféverksamhet.
Ur kulturhistorisk synvinkel kan tilläggas att placeringen på Valla bedöms att öka publiktillströmningen till Garnisonsmuseet.
Den ekonomiska vinsten för Linköpings kommun av en flyttning av Röda förrådet förstärks av att arbetet nu är finansierat genom Westman-Wernerska donationen. Kultur- och fritidskontoret menar att byggnadsminnesförklaringen medför kostnader för ägaren som inte står i rimligt förhållande till byggnadens betydelse. Likaså noterar man att de kulturmiljövårdande myndigheterna har, trots byggnadens skyddade status, genom åren visat ett mycket begränsat intresse för Röda förrådet.
Noteras bör att riksantikvarieämbetet förslag till skyddsföreskrifter 1994, vilka länsstyrelsen tillstyrkte, inte upptar något förbud mot att flytta byggnaden. Detta pekar närmast på ett unikt förhållande. Det kan knappast anses trovärdigt att förklara det som ett förbiseende från tre kulturmiljövårdande institutioner som riksantikvarieämbetet, länsantikvarien och länsmuseet att de av ämbetet föreslagna skyddsföreskrifterna inte innehåller ett förbud mot att flytta byggnadsminnet.
Jag ser nu tre alternativ för att möjliggöra en flytt av Röda förrådet från Garnisonen till Valla fritidsområde:
l Länsstyrelsen ger tillstånd till att flytta byggnadsminnet i strid med gällande skyddsbestämmelser, något som lagen om kulturminnen 3 kapitlet paragraf 14 möjliggör.
l Länsstyrelsen jämkar de gällande skyddsföreskrifter, vilket lagen om kultur-minnen 3 kapitlet paragraf 15 möjliggör.
l Att länsstyrelsen upphäver byggnadsminnesförklaringen, vilket lagen om kul-turminnen 3 kapitlet paragraf 15 möjliggör.