Läser med intresse insändaren ”Mindre arbete ger mer tid till hem och barn” (9/11). I insändaren är det en självklarhet att det är kvinnan som ska gå ner i tid så att hon hinner med sina barn och sitt hem utan att bli så utmattad att hon behöver sjukskriva sig. Mannen då? Har inte han barn och hem han också?
Bör inte han i så fall bidra genom att lätta kvinnans börda?
Tänk om han gick ner i tid, åkte hem lite tidigare tre dagar i veckan, hämtade barnen, städade och lagade mat, så att kvinnan fick chans att jobba färdigt.
Att hon dessutom skulle komma hem till ett nystädat hem och få sätta sig ned vid ett dukat bord skulle säkert bidra till att hon kände sig bättre. Jag anser att om två personer väljer att skaffa hem och bilda familj så har de ett delat ansvar – för familjen och för varandra.
Historiskt sett har könsrollerna varit uppdelade så att mannen i högre grad arbetat utanför hemmet och kvinnan i hemmet. I dag ser det ut på ett annat sätt. Både kvinnor och män utbildar sig och arbetar utanför hemmet. För att den ekvationen ska gå ihop krävs gemensamt ansvar, givande och tagande och kompromisser – det blir ett äktenskap mellan jämlikar.
Ytterligare ett skäl till att båda parter bör dela såväl arbetsbörda i hemmet som utanför är att detta är en trygghetsaspekt om förhållandet inte fungerar. Många kvinnor har bittert fått erfara konsekvenserna av att de – kanske på grund av mannens karriär – stannat hemma, jobbat mindre, fått lägre lön, sämre karriär och låg pension.
Speciellt tydliga blir konsekvenserna när han lämnat henne för att uppgradera till fru 2.0. Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte – riskspridning är därför en bra strategi. Här kan staten faktiskt hjälpa till, till exempel genom att föräldrar får ta halva föräldraledigheten var.