Svenska kyrkans yttre organisation genomgår just nu en rejäl förvandling. Man skapar jätteförsamlingar och storpastorat på ett sätt som inte stämmer med modellen för hur en kristen kyrka organiseras.
Den kyrkliga modellen är enkel: En kristen församling är en gemenskap av människor som samlas ("församlas") till söndaglig gudstjänst. Där det finns ett rimligt antal människor som firar gudstjänst varje söndag under ordnade former och prästerlig ledning, där finns en församling. Sedan organiserar man det kyrkliga livet med besluts¬organ, ekonomi och annat utifrån det.
Om det alltså uppstår en ny gudstjänstfirande församling, organiserar man om. När Johannelund, Berga, Skäggetorp och Ryd i Linköping byggde kyrkor, bildade de egna församlingar och pastorat. Så går det till. En herde och en fårahjord, ett altare, en präst och en församling är modellen.
Men nu slås mängder av församlingar samman. "Personalen" samlas i samma pool. Åtta församlingar med tolv kyrkor i Linköpings stad blir ett enda pastorat med en kyrkoherde. De som har makten i Svenska kyrkan - alltså de politiska partierna - driver på ockupationsmanér igenom en struktur som inte är kyrklig. Av¬sikten är att själva få mer kontroll och makt över det kyrkliga livet.
För de flesta som tror och vill göra nytta åt Gud i Svenska kyrkan kommer den nya organisationen inte att fungera. Ty i en kyrka är det de kyrkliga modellerna som fungerar. Förstås.
Förändringen motiveras med bättre resursanvändning. Jag på gräsrots¬nivå inser att det inte handlar om det, ty den nya organisationen försvårar de personliga relationer utan vilka en kyrka inte kan existera. "Effektiviteten" i den grundläggande personstrukturen minskar.
Det går dock inte att stoppa förändringen inom den beslutsapparat som de politiska partierna själva har krängt på Svenska kyrkan. Här hjälper nog bara utomparlamentariska metoder.