Jag vill börja med att tydligt uttrycka att jag stödjer önskemålet om att öppna simhallen i Linköping några timmar per vecka för enbart kvinnor, liksom att mitt stöd inte är formellt förankrat i mitt parti, utan är min personliga uppfattning.
Med stor respekt för ledarskribenten Maria Björk Hummelgrens argumentation och värderingar tror jag ändå att vi som ”majoritetssvenskar” ofta underskattar kraften i, och människors längtan efter, det svenska majoritetssamhällets principer, där individens rätt att forma sitt eget liv står i centrum. Att öppna simhallen för enbart kvinnor, om än bara för några timmar varje vecka, kan ses som ett steg tillbaka från denna grundläggande princip om samhällets skyldighet att ge alla individer samma chanser i livet, och som ett steg tillbaka från jämställdhetssträvanden. Min erfarenhet har dock lärt mig att det ibland är klokt att ta ett steg tillbaka, därför att det på sikt leder till två steg framåt – och så tror jag det är i detta fall.
Konkret menar jag att ett öppnande av simhallen för endast kvinnor några timmar varje vecka kommer att stärka dessa kvinnor, och ännu mer deras barn. På så sätt kommer deras känsla av tillhörighet och deltagande i det svenska samhället också att stärkas. Därmed är också två steg framåt tagna, och alla blir vinnare.
Dessutom är i dag barn till nyanlända i Sverige klart överrepresenterade i drunkningstillbud. Kan vi med kvinnosim några timmar per vecka förhindra ett enda av dessa tragiska och onödiga drunkningsolyckor är det dessutom nästan i sig ett tillräckligt skäl för mig att stödja förslaget om några timmars öppethållande per vecka för bara kvinnor i simhallen.