Det är enfaldigt att tro att endast vita arga män reagerar på en utebliven samhällsdebatt, rörande invandring, svenskhet och mångkultur. Invandringskritik i dagens Sverige ger inga meriter. Du och jag skräms till tystnad och knyter i stället näven i fickan.
Otillåtna åsikter hörs enbart inom den närmsta kretsen av familj och vänner man litar på. Tro det eller ej, ”du och jag”, det vill säga vanliga medborgare, hyllar inte näthat, sexistiska påhopp, rasism eller dödshot! Vad kallas vi, ”knyta näven i fickan-kritiker”?
En öppen, saklig samhällsdebatt önskas, naturligtvis både ur en positiv och negativ synvinkel. I dagens samhälle råder en ängslighet, att inte tillgodose de nya medborgarnas behov. Invandringspolitiken är en utmaning, menar politiker, men glömmer bort, en ömsesidig dialog mellan politiker och Sveriges befolkning. Politiska beslut och reformer har en del i Sveriges sociala och ekonomiska problem, inte invandrare och asylsökande. Utrikesfödda är inte en enhetlig grupp, utan har olika etnisk, kulturell, klassmässig bakgrund och livsöden, vilket gör invandringspolitiken mer svårhanterbar. Allt kan dock inte skyllas på dålig invandringspolitik, då ett samhälle alltid befinner sig i någon slags förändringsprocess. En tydlig förändringsprocess är den svenska skolan.
Inrikesfödda familjer väljer bort skolor, som domineras av utrikesfödda barn. Finns det fientlighet bland ”vanliga” barnfamiljer? Är det överhuvudtaget möjligt att minimera de socionomiska och etniska olikheter som finns i skolan? Vem ska ta hänsyn till vem? Bör infödda svenskar förväntas agera välkomnande i alla situationer och ha förståelse för olika kulturskillnader? Bör utrikesfödda lära sig svensk kultur för att förstå det svenska samhället, och på så sätt lättare integreras? Att en bra skolgång är nyckeln till framgång, det håller nog de flesta med om. Barnen är vår framtid, vare sig barnen är utrikes- eller inrikesfödda! En verklig utmaning och på sikt ekonomisk tillväxt?