Undan för undan hör vi, och ser, hur de olika partierna har haft sina ”stormöten”. Vård och omsorg är alltid på dagordningen. Skarpa upphandlingsregler och sträng kontroll ska råda bot på de missförhållanden som titt och tätt poppar upp. I Linköping ska några miljoner satsas på en särskild kontrollenhet. Begränsningar av vinstuttag i privata vårdföretag diskuteras. Vårdföretagen kan nog känna sig ganska lugna. De finner säkert vägar förbi både det ena och det andra. En papperstiger bits inte och pratbubblor spricker så lätt.
Utöver kontrollåtgärder så är det kostnader som diskuteras. En del smyger in tal om värdegrund, värdighetsgaranti och så vidare. Ingen nämner det djupt ovärdiga i att vi, som befinner oss på livets ”höstsida”, ska upphandlas om vi behöver hjälp. Etik, det ordet har jag inte hört nämnas. Med åren riskerar vi att både kropp och sinnen fallerar. Att då lämnas ut på en marknad som vilken ”produkt” som helst är förnedrande och djupt kränkande. Det strider mot de principer om människans okränkbarhet som de flesta av oss hyllar och som till största delen har sin grund i kristendomen. Det borde ingå i mänskliga rättigheter att få offentlig vård utan att ingå i affärsvärlden.
Oberoende av de kvalitetsvillkor och parametrar som sätts upp så blir det till sist lägsta pris som gäller. Vad annars? Var finns värdigheten i detta? Även om vi kanske inte är fattiga så känns likheten med 1700-talets fattigauktioner otrevligt nära. Då, en och en. Nu kollektivt.
Man kan undra varför ingen politiker vill prata om detta. Etiskt förhållningssätt borde ju komma först! Vart ska en medborgare i Linköping vända sig om vederbörande inte vill bli upphandlad. Inte vill bli prissatt på en marknad. Inte vill bli förnedrad.
Den kommunala utföraren Leanlink, vår gemensamma, är ju också inblandad i upphandlingssystemet och är i nuläget inget alternativ.
Bara om kommunstyret bestämmer att, i första steget, låta den lilla del som fortfarande är vår gemensamma, vara utanför upphandlingssystemet kan ett ”marknadsfritt” alternativ skapas. Ett ”vässat” Leanlink som får sin del av kommunens kostnader för kontroll och upphandling att använda i direkt vård, och vi medborgare som håller ögonen på att allt är bra, kan ge oss den valmöjlighet som saknas i dag. Kostnadseffektivt och bra för alla. Gemensamt kan vi skapa vårdinriktningar så att valfrihet, även i det avseendet, äntligen blir en realitet.