Antog en inbjudan från kommunen för några år sedan, då man ville inhämta synpunkter på samt väcka intresse för ett projekt i Mjölby man valt att döpa till Svartå strand. Bara namnet ger rysningar av vällust, och mina högt ställda förväntningar på ett trivsamt boende tycktes förverkligas. Omgivet av grönska, lite kuperad terräng och olikformade låga byggnader i samklang med naturen. Dessutom skulle de gamla lokstallarna integreras och man hade fantasifulla visioner om hur detta skulle ske. Glatt visslande gick jag omkring i mitt kök och kände samhörighet med människor som tänkt stora tankar, och jag frammanade bilder i mitt huvud av solnedgångar vid porlande vatten.
Vatten har flutit under broar och nu förefaller verkligheten att ha hunnit ifatt mig. Nyligen presenterades ett förslag med bilder i tidningen, och plötsligt reagerar jag inte ens med en besvikelse, jag skrattar tyst åt mig själv och undrar hur jag kunde förledas så. Drömmarna buklandade i myllan vid Svartån. Två åttavåningslådor på en plan yta med några träd. Målsättningen har uppenbart varit att bygga så billigt det någonsin går för att få rum med så många humanoider som möjligt.
Hus med detta utseende byggdes redan på 50-talet när jag växte upp, och något liknande finns redan att beskåda utefter Kungsvägen, det trodde jag bara var en trist parentes.
Någon som tydligen hade inflytande i processen uttryckte sig sålunda: ju högre, desto bättre, och den som jag trodde var ”en rolig farbror” var alltså en realitet.
Kanske kan man få ihop själar som kan fylla våningsplanen, jag är inte övertygad faktiskt, men vi får se. För mig känns det som att en möjlighet blivit dess motsats, och att man än en gång ger efter för de marknadskrafter som vill tjäna så mycket som möjligt med så liten insats det bara går. Jag lägger detta till handlingarna och tänker mig en helt annan fortsättning efter att huset är sålt.