2013 är kvinnornas år i svensk film. En av filmarna är före detta konstfackeleven Anna Odell. Hennes film, ”Återträffen”, tillhör de Guldbaggenominerade. Anna Odell är nominerad för bästa manus, regi, kvinnliga huvudroll och bästa film.
Hon får lysande kritik för filmen, ”Återträffen”. En kritik som Aftonbladets kulturjournalist Anders Johansson anser vara okritisk. ”Filmen är inte intresserad av mobbning i allmänhet eller skolan överhuvudtaget. Den är bara intresserad av bilden av Anna Odell”, skriver Anders Johansson.
Intressant är att Anna Odell utsattes för liknande kritik för ett fejkat självmordsförsök och spelad psykos. Ett omdiskuterat examensarbete, där hon dundrar in på psykakuten med en polisman hängande om halsen.
Utställningen av examensarbetet 2009 redovisar intervjuer med läkare. Visar filmer och textmaterial för att betraktaren skall få en bild av hur det ser ut inom psykvården.
Anna Odell anklagas återigen för att hon gör reklam för sig själv. En jämförelse mellan hennes examensarbete och filmen ”Återträffen” 2013, motsäger det.
Hon har egen erfarenhet av bli tvångsintagen för psykiska besvär. Den spelade psykosen på Liljeholmsbron 2009 var en iscensättning av en händelse på samma plats 1995. I ”Återträffen” gör hon upp med sina mobbande plågoandar från skoltiden. Anna Odell spelar sig själv för att visa vad hon utsatts för. Är det detsamma som att göra reklam för sin person?