Svar på ”En moské stör stadens väsen”, Debatt 13/3.
Sverigedemokraten Krister Thorén hävdar att ”stadens framtid måste vara en naturlig fortsättning på arvet som ger staden dess väsen” och påstår att ”ett moskébygge i Linköping stör den speciella känsla som staden förmedlar”. Han påtalar att staden inte bara är ”boplats för dess nuvarande invånare”, utan menar att vi måste ta hänsyn till stadens unika historia.
Trots Thoréns mycket välformulerade artikel kokar budskapet vid en närmare analys ner till en häpnadsväckande logik: förändringar som uppkommer på grund av ett behov hos dagens invånare får alltså inte genomföras om inte detta behov redan funnits i historien. Man baxnar!
För att bevisa sin tes hänvisar Thorén till historien och vikten av att bevara våra förfäders kulturarv. Problemet är bara att Thorén därmed tydligt påvisar sin mycket begränsade historiesyn, då vårt svenska kulturarv som bekant är ett resultat av influenser från många på den tiden främmande kulturer, men som resulterat i just det arv Thorén i dag vill skydda. Vilken paradox!
Vidare beskrivs moskébygget som ett ”påtvingande och väsensfrämmande tillägg”, uppenbarligen pådyvlat oss av ”okänsliga och klåfingriga makthavare.”
Planen på ett moskébygge har inte uppkommit ur ett vakuum, utan är ett resultat av ett av stadens invånare upplevt behov. Då behovet naturligtvis uppkommit hos stadens muslimer innebär Thoréns beskrivning av byggplanerna, där han använder orden ”okänsliga” och ”påtvingande” att han inte ser den muslimska delen av Linköpings befolkning som en del vars behov man ska ta hänsyn till. Kravet på en ”naturlig” fortsättning på stadens arv innebär även att en förändring där muslimska behov sätts i centrum alltså förutsätts vara onaturlig.
Slutligen kan konstateras att Thorén försöker göra hela frågan till en fråga om arkitektur. I analysen blir det dock tydligt att frågan egentligen handlar om något helt annat. Jag behöver inte säga vad.