När jag gick i skolan hade vi sammankomster i kyrkan, såväl inför sommarlovet som vid advent och jul. Det förekom givetvis psalmer och tal av prästen. Vi är ju ett kristet land. Vi hade till och med morgonsamling i skolan vissa dagar.
Om man skulle fråga tusen svenskar vad de bäst minns från sin skoltid är jag övertygad om att svaret skulle bli avslutningen i kyrkan. Med de kända psalmerna ”Stilla natt”, ”Den blomstertid nu kommer”, ”Gläns över sjö och strand”, ”I denna ljuva sommartid”. Det är tradition, ett kitt mellan generationer. En del av vårt gemensamma arv.
Av vad som, på senare tid, framkommit i pressen, tolkar vissa skolledare, att skolans främsta uppgift att dölja varför vi firar jul.
Skolans företrädare verkar vara omedvetna om att alla helgdagar, med tillhörande ledighet, utom första maj och nationaldagen har religiös förankring.
Om man nu ”enligt regelverket” inte skall meddela varför vi firar jul. Vad skall man då förtiga om första maj och nationaldagen. Det kan väl inte vara så att den ena ”indoktrineringen” är värre än den andra.
Jag gick i en skola där man aktade svenska traditioner. Vi hade avslutningarna i kyrkan och jag fick betyg från första klass, till och med i ordning och uppförande.
När jag slutade folkskolan kunde jag dessutom både räkna och läsa.
Men jag är väl ett unikum.