Med anledning av Göran Fornåås svar (3/9) på min insändare (30/8).
Som jag framhållit i ett flertal insändare, under ett par års tid, så anser jag, och många med mig, att det är oetiskt, ovärdigt och okristligt att bedriva handel med vår skröplighet, som vi alla riskerar att drabbas av i livets höst.
I verklighetens Linköping är det så att om/när jag behöver hjälp så annonseras jag ut på en lönsam marknad. Jag blir en del i ett anbud. Ett objekt! För mig är det förnedrande och jag är sorgsen över att vårt samhälle har blivit så här. Göran Fornåå ser det på ett annat vis och låter en politisk/ideologisk aspekt stå först. Om hans kostnadssiffror vad gäller Motala är rätt så har politikerna där en del att göra.
Dolt i debatten handlar det ofta om en misstro mot offentligt driven verksamhets effektivitet. Förr kanske det var si och så. Men det var då! Om vi får fram politiker som förmår styra, skapa bra organisation, anställa goda ledare och övrig välutbildad personal så kan vi få en vård och omsorg så god som vi rimligen kan begära. Detta till samma kostnad, eller lägre, utan förnedrande affärsinslag.
Det är vi medborgare som ska kontrollera att allt är som det ska. Alla dessa kontrollorgan som skapas, i olika sektorer i vårt samhälle, visar att något är fel i det som pågår.