”Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.”
Så står det i Socialtjänstlagen kap 5 §4. Detta ska Linköpings kommun kräva att utförarna lever upp till då de lägger ut våra äldres liv och leverne till upp-handling.
Jag har nu följt en nära anhörigs väg från eget boende mot ett liv på äldreboende. Hela processen genom-syras av att den gamla och de anhöriga ska veta att det minnsann inte är så lätt att ordna den resan. Valfriheten i vården och omsorgen tar slut den dagen du lämnar ditt hem.
Att med all den sorg och oro som det nog innebär för många äldre att lämna sitt hem för att flytta in på ett korttidsboende i väntan på ett permanent äldreboende, är inte lätt. I en period i livet då du kanske är som skörast. När du har tvingats inse att du måste ha mer hjälp än du kanske önskar och att, hur gärna du än vill, så går det inte att bo kvar i ditt hem. Att då flytta in på ett korttidsboende kan kännas både som en fasa och en befrielse.
Väl där ställs du inför att nu när du mest av allt behöver lugn och omsorg och egen tid för anpassning så får du inte det. Du tvingas dela ett rum på 25 kvadratmeter med en vilt främmande människa. Eller två eller tre eller fyra eller fem eller… Först var det hon som skulle bestämma allt. Hur mycket dörren skulle vara öppen, hur länge lampan fick vara tänd osv. Sedan kom hon som inte kom ihåg så bra och som hela tiden var orolig för om du klarade dig. Efter det hon som var för-lamad och behövde omsorg fyra gånger per natt vilket gjorde att du tvingades vakna lika många gånger. Och sedan?
Så kommer då bistånds-bedömaren och meddelar att det tyvärr inte är säkert att du kan få komma till det äldreboende som du önskar eftersom du bor på korttids och då måste acceptera första bästa plats. Om du accepterar platsen kan du få fortsätta stå i kö för att byta när det blir ledigt där du vill bo.
Du förväntas att orka byta rumskamrater på löpande band. Du förväntas ta vilken plats som helst som ditt sista hem på jorden. När det enda du vill är att bli sedd, omskött och få ett tryggt slut på livet.
Om detta är vad man i Linköping menar med ett värdigt liv och att känna välbefinnande så har jag nog inte förstått innebörden i de orden.
Eget rum åt alla borde vara en mänsklig rättighet.