Kommentar till Christian Dahlgrens ledare 6/5.
Jag är för mångfald och tillgång till privata utförare av offentligt finansierad verksamhet – av skäl som Dahlgren anger i sin ledare – men systemet saknar inte problem. Riskkapitalbolag i denna sektor kan diskuteras, men när de finansiella konstruktionerna innebär, att stora belopp av skattemedel försvinner ur landet, finns skäl att reagera!
Att Sverige inte hela tiden har det självklara målet att i möjligaste mån behålla offentliga medel inom landet – och att praktiskt taget ingen offentlig diskussion förs om, hur detta skall åstadkommas! – upphör inte att förvåna. ”Vinster i vården” är ett så vittomfamnande och luddigt begrepp, att det är svårt att debattera – vilket ändå görs hela tiden!
På en marknad kan den enskilda medborgaren välja exempelvis skola, omsorg och vårdcentral. Behövs däremot sjukhusvård, är det skralt med valmöjligheterna. I praktiken får man som regel söka sig till närmaste sjukhus. Då är det ointressant, om det drivs direkt av sjukvårdshuvudmannen eller av en privat entreprenör. Den enda valfrihet detta ger, är att sjukvårdshuvudmannen vid nästa entreprenadupphandling kan välja en annan utförare – men för den enskilda patienten spelar det knappast någon roll vilken företagsskylt, som finns vid entrén.
Samma sak gäller de anställda. Uppgifterna är som regel desamma, oavsett vem deras arbetsgivare råkar vara. Några tidigare arbetskamrater är vid det här laget hjärtligt trötta på ”nya givar från nya entreprenörer”, enkäter om, hur de tycker, att det är att jobba hos dem – och diverse hallelujaartade kick-offs med syftet att allt ska bli bättre än förr. När arbetsvillkor och uppgifter förblir desamma, känns detta som bortkastad tid – som hade kunnat användas bättre i direkta vårdåtgärder.