Svar på ”Dags att ta befälet över läkarna”, Anders Wellving, 23/1.
När jourarbete debatteras, förefaller det vanligaste misstaget vara omedvetenhet om, att endast cirka 22 procent av arbetsåret är kontorstid. En vecka har 168 timmar, varav 40 blir 23 procent. Dra ifrån storhelgerna, och resultatet blir cirka 22 procent.
Läkarnas påstått generösa jourersättning har en lång historia. Det väsentliga är, att avtal finns mellan parterna. Redan i dag medges variationer i, hur arbetstiden läggs ut. Arbetsgivare och arbetstagare har möjlighet att tillsammans tänka ut den bästa användningen av befintliga resurser. Det är möjligt, att man behöver tänka nytt – men knappast att arbetsgivaren ”tar befälet” över läkarkåren. Ömsesidiga överenskommelser har som regel betydligt bättre prognoser än ensidiga diktat.
Redan i dag kan arbetet delas upp i flera skift, så att läkarnas 40-timmarsvecka inte måste genomföras 8–17. Min egen klinik arbetar sedan flera år i en variant av ett sådant system.
Skall sådant genomföras brett, innebär det dock samma ändring för all övrig personal, som behövs, för att läkarna skall kunna fullgöra sitt arbete. En kirurg utan operationslag kan inte göra så värst mycket på en operationssal, och en ensam läkare på en vårdavdelning eller mottagning med sofistikerad verksamhet får inte heller särskilt mycket gjort.
Vad gäller påståendet, att läkarna tar ut långa ledigheter på ett sätt, som passar dem själva men inte vården, är det faktiska läget, att verksamhetscheferna i slutändan bestämmer över, när ledighetsuttagen sker – och cheferna har uppdraget att se till, att verksamheten bedrivs effektivt.
Anders Wellving gör klokt i att begrunda talesättet: ”Akta dig för att önska. Du kan få, som du vill!”