Svar på "Vi behöver rättvis åldersbedömning", 14/5.
Bertil Kågedal hänvisar i sin replik att ingen pojke fått utlåtandet ”talar för att den undersökta är under 18 år”. Det är helt riktigt, eftersom det är ett utlåtande som vi inte använder för pojkar, utan bara för flickor.
Anledningen till det är att metodens felmarginal gör att det är större risk att en vuxen felbedöms som barn än tvärtom. Det gör att vi inte kan uttala oss med samma säkerhet om att en man/pojke är under 18 år som över. Därför använder vi formuleringen ”talar möjligen för att den undersökta är under 18 år”.
Att som Bertil Kågedal dra slutsatsen att åldersbedömningar baserat på detta inte hjälpt någon av manligt kön styrka sin underårighet stämmer inte.
Johan Rahm, kommunikationschef, Rättsmedicinalverket
Svar:
Av RMV:s statistik framgår att 16,4 procent av ensamkommande pojkar fått utlåtandet ”undersökningen talar möjligen för att den undersökta är under 18 år". Samtidigt visar Mostads och Tamsens statistik att risken för att barn felbedöms vuxna är 33 procent. Givet de stora riskerna för felbedömning i båda riktningarna ska självklart omognad i både tand och lårben tolkas så att resultatet talar för underårighet i paritet med det omvända.
Metoden och dess tolkning är uppenbarligen så undermålig att inte ens omognad i både tand och lårben räcker för att göra underårighet sannolikt. Med det synsättet skulle även en 7-åring få utlåtandet att resultaten möjligen talar för underårighet. Detta är inte en rimlig konstruktion när avsikten var att ge barn en chans att styrka sin underårighet.
Bertil Kågedal