Jag hörde en svensk politiker i en av lördagsintervjuerna. Hans lösning på vårt största samhällsproblem var inlåsning. Om alla farliga människor sitter bakom lås och bom kan de inte skada oss andra, som vill leva våra fria liv. Och det går inte att ta hänsyn till ålder i det här sammanhanget. Är man kapabel att mörda måste man också ta konsekvenserna. Då spelar inte ålder någon roll. Då skall livstid utdömas antingen man är 13 eller 30 år.  

Det där låter väl bra – eller ...? Vi kan få leva våra fria liv om alla missanpassade barn är inlåsta. 

Men kanske finns det en annan möjlighet? 

Det är att långsamt och säkert ta sig tillbaka till det som en gång gjorde Sverige till ett land att leva i. Ett land att älska. 

Det liv som fanns, när vi hade en gemensam skola. När vi gick i blandade klasser och lärde känna kamrater ur alla samhällsklasser. När vi träffade kompisar från bostadsområdet både i skola och på fritiden. När segregationsdrivande skolor inte var uppfunna. När det inte fanns någon elevpeng som kunde styra.

I det landet måste vi alla ta ansvar. Vi kan inte bara se till vår egen son eller dotters bästa, utan det åligger oss också att ta hänsyn till att vår grannes barn skall få ett drägligt liv. I det landet följs barnen åt till grundskolan eller åker samma skolskjuts. I det landet behöver inte föräldrar skjutsa och passa tider bara för att barnens skolval ligger i en annan stadsdel. I det landet får därmed alla mer av egen fri tid. I det landet finns det många valmöjligheter både i skolan och på fritiden. Men de valen är annorlunda än det som är dagens utrop: Frihet! Frihet!

Men är man fri om man inte vågar låta barnen gå själva till skolan? Om man inte vågar vistas ute efter mörkrets inbrott? Om man inte vågar åka till vår huvudstad för där mördas människor?

Det finns många slags friheter. Några medför också ansvar.