Jag själv är gymnasielärare och längtar innerligt efter mina elever, och efter normal undervisning. Jag längtar dock inte så mycket att jag är beredd att gå in med livet eller hälsan som insats. Att rädas pandemin, intensivvård och långtidscovid betyder inte att man ogillar sina elever.
Jag förundras väldigt över Håkanssons uttalande och kommunens beslut att släppa in fler gymnasieelever från och med måndag vecka 15.
Det smickrar så klart att tänka att vi skulle vara en lika livsviktig funktion som intensivvårdspersonal och annan vårdpersonal, men en skillnad mellan oss lärare och vårdpersonalen är att vi står helt utan skydd.
De flesta av oss är ovaccinerade, vi erbjuds ingen som helst skyddsutrustning, vi kan överhuvudtaget inte hålla avstånd i skolan och vi kan – hur obarmhärtigt tråkigt det än är – sköta uppdraget att undervisa hemifrån. Vi är kompetenta nog för det.
Eleverna lider av hemarbetet, och det gör vi med. Men priset för att trycka in många på liten yta kan ju bli tämligen högt.
Paul Håkansson fortsätter, vad det verkar, att arbeta på distans, så att jag och mina kollegor oskyddade ska få möta trängseln i korridorer och fulla klassrum. Läkare uppmanar oss alla att agera som om alla vi möter är covid-smittade.
Jag uppmanar Paul Håkansson och andra beslutsfattare att jobba en vecka i skolan. Utan skydd naturligtvis. Försök hålla avstånd. Jag förstår att det blir svårt, men jag kan jobba hemifrån den veckan.