I dagarna kan vi fira fyraårsjubileum av ett icke verkställt beslut. Det gäller Tekniska verken som i maj 2014 fattade ett beslut att släppa på strömmande vatten i Motala ströms ravin i Ljungsbro. Ravinen har synnerligen stora naturvärden som nu också föreslås bli naturreservat av Linköpings kommun. Här finns en rik biologisk mångfald med bland annat många sällsynta och rödlistade/hotade arter av fåglar, fladdermöss, fjärilar, blötdjur (snäckor och musslor), mossor, lavar och svampar.
Här finns också förutsättningar för ett rikt fiskliv som bland annat kunde vara ”barnkammare” för Roxen som därmed får tillbaka naturliga förutsättningar för ett rikligt fiskbestånd. Detta i sin tur medför också ett minskat näringsläckage till Östersjön. Tyvärr kräver detta rinnande vatten i ravinen, vilket alltså Tekniska verken fattade beslut om men sedan inte verkställde. Rinnande vatten kan enkelt ordnas från Ljungsjön utan stora ingrepp i befintliga dammar med mera.
En ravin med rinnande vatten skulle också kunna bli en turistmagnet av stora mått, kanske större än till exempel Tinnerö. Detta beror bland annat på att ravinen är granne med Cloetta som idag tar emot mer än 350 000 besökare per år – besökare som nog gärna skulle vilja se den unika naturmiljön om möjlighet fanns. Om ravinen fick rinnande vatten och bra möjligheter för besökare att ta sig runt skulle detta också kunna skapa en turistindustri i Ljungsbro med guidade vandringar med mera. Men detta skulle kräva tillgång till parkeringsplatser, toaletter och goda möjligheter till utsiktsplatser – något som förslaget till skötselplan från kommunen inte alls tar upp.
Linköpings kommun kan självfallet välja att göra en halvmesyr kring Motala ströms ravin. Man har gjort det förr, till exempel i fråga om avloppsledning till norra Roxenområdet, men risken är stor att det slår tillbaka. Många som bor i vad kommunen kallar ”omlandet” börjar bli genuint trötta på styvmoderlig behandling och fler halvmesyrer typ idrottshallen i Tallboda och vägen genom Linghem. Detta kan utan tvekan leda till ett mer utpräglad ”vi- och dom-tänkande”, eller i vårt fall landsbygd mot innerstad. Om man vill hålla ihop kommunen är det dags att inse att satsningarna också måste ske utanför innerstaden.
Styrelsen för Vretaklosterbygdens Företagareförening