Ekonomer utgår ifrån att vi människor är oss själva närmst. Att mänskliga handlingar styrs av egennytta. Att vi bryr oss om andra i det fall det gynnar oss själva. Som när du skjutsar din tonåring till skolan, för att slippa gnäll. Eller när du köper kläder för att ses av omgivningen som trendmedveten.
Det finns en skillnad i hur vi vill och vi faktiskt agerar. Forskning visar att vi i tanken är med Greta Thunberg, men är närmre shoppingglada influensers i vårt agerande. Vi tar kortsiktiga, egoistiska och dåliga klimatbeslut, trots att vi inser att vi har långsiktiga och kollektiva klimatproblem, som bäst skulle lösas om vi arbetade tillsammans.
Tittar vi bara på transporter står sektorn för en tredjedel av Sveriges totala utsläpp av skadliga växthusgaser. Bedömningen är att cirka 7 000 människor i Sverige varje år dör en för tidig död på grund av luftföroreningar – tolv gånger så många svenskar som omkom i tsunamin 2004. I världen handlar det om 2,4 miljoner människor. Varje år. Men i vårt kortsiktiga resonemang så drabbar detta säkert någon annan. Inte dig. Och framför allt inte nu, utan någon gång i framtiden.
Vi välkomnar klimatomställningen så länge vi inte behöver göra så mycket. Klimatfrågans moment 22 är att vi bara ändrar vårt beteende om någon tvingar oss. Och politiken vill inte tvinga oss, om vi inte i handling först visar att vi vill ha förändringen. Vi är fast i en loop av självskadebeteende. Det vi borde få höra från politiskt håll är att det kommer göra ont. Du behöver ändra din livsstil. Det räcker inte med att du köper en elbil och sorterar avfall. Men vilket politiskt parti vinner ett val på att säga det?
Argumentation för klimatomställning kommer i stället ifrån aktivister med handtextade skyltar eller från forskare. Och varför lyssna på dom när män och kvinnor i välstrykta kostymer och slips säger att du kan fortsätta grilla, byta mobil en gång om året och vänta på att nya kärnkraftverk och elektrifiering ska lösa hela klimatproblemet?
Motsatsen till egoism är altruism. Att göra något för någon annan, utan krav på motprestation. För att det är det rätta och etiska att göra. Klimatfrågan handlar om detta. Att bidra så mycket du kan för att minska dina klimatutsläpp, utan någon försäkran om att andra kommer göra detsamma. Visst låter det både naivt, utopiskt och helt otänkbart? Att inte vara sig själv närmast. Att agera på ett sätt som gynnar oss alla. Och att kanske orättvist nog bidra mer än vad andra gör. Visst låter det som en vansinnig tanke?