Jag är född 1976. Mina barndomsår präglades av det kalla kriget och jag fick, kan man säga, rädslan för att det skulle övergå i ett varmt krig med modersmjölken. Telefonkatalogen innehöll spännande läsning under rubriken "Om kriget kommer" om hur man skulle bete sig vid flyglarm, och vilka regler som gällde för väpnad motståndsrörelse.
Min uppväxt i en regementsstad gjorde att mullret av stridsflygplan i luften och smällar från stridsövningar på marken var vardagsmat. På stan sågs värnpliktiga och officerare i uniform, och som liten fick jag ibland följa med min morfar till jobbet på flygflottiljen.
1989 och åren strax därefter förändrades detta i grunden i och med Warszawapaktens och Sovjetunionens sammanfall. Väldigt snart därefter beslutades det att den svenska försvarsmakten skulle krympas, för att på 2010-talet nå ett minimum av anställda.
Tron var att den efterlängtade varaktiga freden var här och de flesta av oss andades ut. När jag kallades till värnpliktstjänstgöring 1996 hade kullarna som gjorde värnplikt minskat avsevärt, men för de flesta av oss sågs det ändå som självklart utifrån hur vår uppväxt såg ut.
Jag förstår att tiderna är annorlunda nu. Under 30-talet år har rädslan för väpnad konflikt i Europa ebbat ut och det militära försvaret av Sverige har av vissa klassats som ett särintresse. Militära konflikter har varit något som inträffar "där borta" och sköts av ett fåtal kontraktsanställda i de fall Sverige är inblandat.
De flesta som nu är i ålder för plikttjänst har ingen koppling till Försvarsmakten. De flesta regementen är nedlagda. Få har någon anhörig med koppling till försvarsmakten. Tankar kring plikt och egen behovstillfredsställelse är till viss del annorlunda utifrån en lång fredlig period i kombination med den ekonomiska och tekniska omvandling som skett i samhället.
Detta till trots kvarstår behovet av såväl ett militärt som civilt försvar som inte kan täckas av enbart frivilliga insatser. Värnplikt behövs, en värnplikt som mycket väl kan vara fysiskt och psykiskt krävande, men utbildningen ska trots allt förbereda en för de utmaningar man möter i krig. Den pennalism en del oroar sig för var dock i det närmaste borta redan 1996 och accepteras inte inom Försvarsmakten.
Om du blir kallad till plikttjänst hoppas jag att du med stolthet och tillförsikt träder in i den. Landet behöver dig och du kommer att växa med uppgiften. Och var och en som tänker efter känner nog tacksamhet mot de som ställer upp för samhällets försvar.