Man måste fråga sig vad det ställs för krav på unga kriminella under arton år, som rånar barn och ungdomar? Dessa unga rånare inleder ju en brottslig karriär så tidigt, att de riskerar att fastna kriminell verksamhet som vuxna.
Riksåklagaren stödjer sig på FN:s barnkonvention, som säger att personer under 18 år endast får frihetsberövas som en sista åtgärd, och på kortast möjliga tid. Det innebär att få av de personrån som begås i Sverige varje år, där unga kriminella rånar barn, blir utredda.
Misstänkta rånare släpps innan de ens blivit förhörda, och de som hörts frisläpps direkt efter förhöret. Det gör att oron för att utsättas för nya rån fortsätter för barn som redan utsatts för kriminella övergrepp. Barn vittnar om att de hotats till livet, och att de lider av sina traumatiserande skräckupplevelser.
Under 2018 och 2019 har 2216 rån mot barn anmälts till polisen, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Poliskåren utrycker frustration över rättssystemets handfallenhet. Ett rättssystem som är kontraproduktivt, vad gäller att förhindra unga kriminella från att begå allvarliga brott mot barn. Följden blir att förövarna fortsätter sina övergrepp utan att riskera något straff.
I Linköping är föräldrar oroliga över den stora ökningen av personrånen mot barn. Varför ska barn tvingas fara illa fysiskt och psykiskt av hot och våld, och behöva känna sig rädda när de går hemifrån? Varför ställs inga krav på motprestation på unga kriminella, som gör barn och ungdomar otrygga av risken att bli utsatta för personrån?
Vad gör ansvariga politiker åt den negativa våldsspiralen i Linköping, som betecknas som en av Sveriges mest segregerade städer?