Hur kan det komma sig att Sverige, som annars alltid står på barrikaderna och till varje pris vill framstå som bäst i klassen och säger sig vara ett föredöme inom snart sagt alla discipliner – till exempel vill framstå som en miljö-, klimat- och humanitär stormakt – utan vidare omsvep accepterar att vi har ett av Europas sämsta järnvägsnät, i vart fall funktionellt.
Dessutom, att vi inte avser att göra något åt det utan låter det sakta men säkert förfalla. När vi nu dessutom skrotar allt vad modernitet heter, när vi säger nej till modern teknik, utan tänker oss fortsätta att lappa och laga på det befintliga som inte visar sig hålla för trycket, så kan man fråga sig, ”varför bygga över huvud taget”?
Vitsen var ju att dra de nya linjerna där folk bor och, för vår del, kunna koppla ihop Jönköpingsregionen med Östergötland och Sörmland. Att Stångådals- och Tjustbanan renoveras upp till 1970-talsnivå är nog en rimlig lösning, men att stambanorna endast ska lappas och lagas är väl att lite lättvindigt kasta in handduken.
Hur har klimatvännerna tänkt sig att vi ska kunna lämna bilen hemma när tågen kommer och går som ett brev på posten, det vill säga högst intermittent. Ska man investera i något som ska hålla i hundra år så måste man fokusera på det som kan hålla i så lång tid. Nu har vi utrett Götalandsbanan som sedermera blev Ostlänken i 40 år och ännu inte satt spaden i jorden. Vi som var i våra bästa år på 80-talet, och som såg fram emot en modern järnväg då, kommer tyvärr aldrig att få uppleva den ny-gamla järnvägen med ett extra spår som verkar bli resultatet om man nu inte, i enlighet med praxis, ändrar sig igen.