I år har vi haft vinter på våra breddgrader. I en och en halv månad!
I medierna och när folk träffas gnälls det över hur lång och kall vinter vi haft. Blir det aldrig vår?
Den vinter vi haft i år är väl på inget vis extrem. Men är det så att vi inte kan hantera snö och kyla längre? Så fort det drar ihop sig till snö skickar SMHI ut klass 1- och 2-varningar. Börjar det sedan snöa och bli lite halt så ställs busslinjer in, skolskjutsar slutar gå, skolor stänger, tåg ställs in, posten bärs inte ut.
Är vi rädda för vintern?
Jag är uppvuxen i skogsbygderna i södra Östergötland på 1950-talet och då kan man tala om vintrar med snö och kyla. Under de 7 år jag gick i skola var skolbussen inte inställd en enda gång. Vi kom för sent några gånger så vi gick miste om morgonbönen.
Då gick bussen en slinga från Horn söderut på cirka 4 mil och tillbaka på grusvägar, som delvis plogades av bönder med häst och träplog. Mjölkbilen gick i princip samma väg varje morgon och den var heller aldrig inställd.
Lantbrevbäraren cyklade ut med posten – han ställde inte in men han fick dra cykeln genom snön ibland.
Inte var det tal om att ställa in linjebussarna till Kisa, Gamleby och Vimmerby.
Vad har förändrats sedan dess?
- Vägarna har blivit mycket bättre, asfalterade och bredare
- Fordonen, bussarna har blivit mångdubbelt bättre och starkare.
- Däcken han blivit bättre, vinterdäck på alla hjul. Bussar/lastbilar på 50-talet hade samma däck året runt – men man satte på snökedjor, i vart fall en styrkedja på ena framhjulet.
- Väghållningsfordonen har också blivit rena monster.
- Väderprognoserna har blivit bättre – eller kanske inte?
- Trafiken har blivit intensivare.
Vad är det då för faktorer som gör att vi inte kan hålla igång verksamheten idag? Den mänskliga faktorn kanske? Rädsla? För bekväma? Personerna som planerar väghållningen? Chaufförerna som kör väghållningsfordonen? Chaufförerna i bussar/bilar, hur står de sig mot 50-talskollegorna?
Sture Axelsson