Det skrivs alldeles för lite om spelberoende. Det visas reklam om spelande överallt. Många tror att vara spelberoende inte klassas som vilket beroende som helst. Det är väl bara att sluta, säger de. Men det är inte bara att sluta.
Jag är anhörig till en som har spelmissbruk sedan cirka 10 år tillbaka. Hen har fått hjälp en gång på Game Over i Linköping och lyckades hålla sig spelfri, men fick återfall. Nu efter flera år vill hen ha hjälp och sökt det genom socialförvaltningen. Detta blev en lång procedur. Hen var i kontakt med Game Over och fick veta att det fanns en plats ledig i maj och sa det till socialen. Men då har Linköpings kommun inte något avtal med Game Over.
Hen blev erbjuden en plats på ett behandlingshem utanför Örebro som är ett behandlingshem för alla sorters beroenden och det kändes inte bra. Dels skulle hen inte få träffa sina barn under en lång tid, dels vill hen inte vara där det finns andra beroenden. Det är väldigt lätt att byta ett beroende till ett annat, dessutom skulle hen vara ensam om sitt beroende.
Sedan kom de fram till att hen inte fick vara där för att hen äter medicin som är narkotikaklassad. Hen blev då erbjuden plats på ett behandlingshem i Västerås, också där för blandberoende och hen var ensam om sitt beroende. Hen har överklagat beslutet men det gick inte igenom. Hen har överklagat igen och väntar nu på beslut.
Men hur kan det vara så svårt att få den hjälp hen vill när hen äntligen har insett att den behövs? Som anhörig behöver vi också hjälp. Ska inte kommunen se till det bästa? Game Over är ändå det behandlingshem som bara är för spelberoende.