I morgonnyheterna i radion debatterades användningen av ovaccinerad personal inom sjukvård och äldreomsorgen. Man blir bestört, arg och orolig när man hör hur debatten flummar ut till en facklig fråga. För det första har man valt ett arbete inom de båda områdena måste man anpassa sig till de krav som ställs att vaccinera sig för att hindra smittspridningen. Det var ju personalen som smittade ned patienterna tidigare. Det måste vara arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet. Förstår man inte detta, måste man avsluta sin anställning.
Skulle du vilja flyga med piloter eller åka med chaufförer som inte kontinuerligt genomgår läkarundersökning, flygprov eller andra kontroller för att få behålla sina certifikat eller körkort? Den här kategorin av piloter måste anpassa sig till de internationella luftfartsbestämmelserna efter Transportstyrelsens direktiv för att få fortsätta sin verksamhet eller sluta sin anställning. Samma förhållande måste även gälla den här kategorin av anställda. I det senare fallet måste det vara Socialstyrelsens direktiv.
Sverige saknar fortfarande en handlingsstark regering som i det här fallet kan ge direktiv till Socialstyrelsen eller andra organ som bär ansvar inom respektive område. Statsministern och socialministern kan inte fortsätta att gömma sig bakom myndigheterna. De båda befattningshavarna har det övergripande ansvaret för riket och människornas säkerhet. Det kan inte vara meningen att marknadens parter ska lösa denna stora fråga som i grunden kräver lagstiftning. Vem av parterna ska betala de rättsliga kostnaderna när inte staten törs ta sitt ansvar. Vad skulle hända om personalen inom försvaret eller polisen vägrar att utföra sitt arbete och ansvar?
Vad har hänt inom Sveriges regering och riksdag de senaste tjugo åren? Varför törs man inte fatta de nödvändiga besluten? Jämför med de övriga nordiska länderna, har man kvoterat in för många outbildade riksdags och regeringsrepresentanter?