Svar på "Flexibelt ledarskap en nyckelfaktor", 24/9.
I Corren 24 september skriver Christer Larsson: ”Läkarna har med hjälp av sin kunskap och intellektuella kapacitet alltför stort inflytande på både bemanning och teknik. Och troligen en jätteförmåga att framhäva sin egen specialitet som den viktigaste” – varpå han (återigen) tror, att politiker kan göra ”rätta avvägningar”! (Mina kursiveringar)
Man får tacka för positiva omdömen om kunskap och intellekt, men i övrigt skriver Larsson strunt! Svensk sjukvårds främsta problem har i decennier varit svårigheterna att bemanna primärvården – trots lika många decenniers politiskt prat om att ”satsa på primärvården”. Något nämnvärt resultat har hittills inte setts – trots att det inte ens vore svårt!
Det enda ansvariga politiker behöver göra är att se sig om och planka goda idéer från omvärlden, där primärvården fungerat betydligt bättre i decennier. Det gällde redan i Gerhard Schröders Tyskland, Tony Blairs Storbritannien, Francois Mitterands Frankrike och Gro Harlem Brundtlands Norge, ifall Larsson vill studera socialdemokratiska förebilder.
Det enda, som behöver göras, är att skapa sådana förutsättningar, att det blir attraktivt att bli familjeläkare. Detta har lyckats i de flesta europeiska länder, men Sverige skall uppenbarligen göra sina egna misstag – nya hela tiden – i stället för att lära av dem, som redan löst problemet!
I övrigt förefaller Stefan Löfvens av Christer Larsson framhållna ödmjukhet tämligen ensidig. Han sträcker gärna ut handen över blockgränsen – så länge han själv får vara statsminister. Någon annan på den posten har han hittills verkat anse otänkbar. Sådan ”ödmjukhet” ger jag inte mycket för, om man menar något över huvud taget med att ta ansvar för Sverige.
Bror Gårdelöf
anestesiöverläkare
Linköping