Fria skolval skadar våra barns självkänsla

Skolvalet kanske har tillkommit för att göra gott, men gott är det sista det gör för dessa barn, menar insändarskribenten.

Med så många års skarp kritik från föräldrar till blivande sjundeklassare måste kommunen ta detta på allvar, menar insändarskribenten.

Med så många års skarp kritik från föräldrar till blivande sjundeklassare måste kommunen ta detta på allvar, menar insändarskribenten.

Foto: Fredrik Sandberg / TT

Insändare2022-03-12 06:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I veckan fick många av Linköping kommuns 12-åriga barn besked om att de inte kommit in på den skolan de hade sökt till inför att börja sjunde klass i höst. För många barn blir detta en stor knäck för självkänslan – att bli bortplockad och bortvald av vuxna för att man inte är bra nog. Detta gäller framför allt de så kallade profilklasserna som är inriktade mot specifika ämnen som till exempel idrott eller NO. 

På vissa av profilskolorna har skolorna genomfört antagningstester för att se om barnen kvalificerar sig för att gå på just den skolan. Vid antagningen till profilklasserna åsidosätts den så kallade relativa närhetsprincipen. Skolan kan i stället välja ut de barn som sökt till profilklassen. Detta sker genom att ett antal testledare, likt en jury, bedömer barnets prestation och utifrån denna bestämmer om barnet är välkommet eller inte. 

Hur beaktar kommunen barnets intresse, barnets motoriska utveckling och barnets stadie i puberteten? Tar kommunen hänsyn till eventuella funktionsnedsättningar som barnet har? Tar kommunen hänsyn till hur länge barnet har utövat till exempel den specifika idrotten/aktiviteten? Hur kan kommunen tycka att det känns rimligt att en jury från just den skolan man söker till sitter i juryn, kommer man då vara objektiv i sin bedömning, eller kommer man undvika barn med till exempel NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar), granskas det från kommunen? 

Juryn gör denna objektiva bedömning på våra barn på cirka 1 timme långt test tillsammans med 20 andra barn. Alla förstår att det inte är rimligt. 

Jag har uppfattat att samhället i allmänhet vill att barnen ska ha flera olika fritidsintressen? Att vi på det sättet gynnar barnens utveckling till att bli nyfikna och öppna individer? När det gäller barns idrottande är Riksidrottsförbundets inställning att barn inte ska välja idrott för tidigt, just för att skapa möjligheten för barnet att kunna testa många olika aktiviteter. Tröttnar barnet på en aktivitet, finns det i bästa fall någon annan som barnet fortsatt är intresserat av. De barnen som nu inte kom in på profilskolorna, skulle de ha satsat hårdare på bara en idrott för att komma in? För att bli bättre?  

Till alla ni barn som inte kommit in på den profilen ni önskat vill jag säga att det här är fullständigt förkastligt av vuxenvärlden. Det har inget att göra med om du är bra eller dålig eller om du tycker det är roligt eller inte. Fortsätt med ditt intresse, om en dag eller om ett år är dina förutsättningar helt annorlunda och det blir bara roligare. 

Till kommunen och till de skolor som sysslar med detta, undrar jag hur det känns att på detta sätt så tydligt arbeta med ett system som selekterar barn. Står ni lärare på dessa skolor bakom detta, att välja ut barn som i ett fredagsprogram på tv? 

I dag gråter många barn i kommunen för att de känner att de inte var bra nog i det intresse de älskar allra mest. De blev bortvalda av vuxna. Deras dröm kanske krossades. Och vi i vuxenvärden står bakom detta. 

Med så många års skarp kritik från föräldrar till blivande sjundeklassare måste kommunen ta detta på allvar. Skolvalet kanske har tillkommit för att göra gott, men gott är det sista det gör för dessa barn. Låt barnen välja skola men skippa detta med profilklasser. Låt varje skola själva, utifrån de elever som faktiskt går där, delta i grupper utifrån det intresse barnet har just för tillfället. Kanske är det musik under en termin men nästa termin blir barnets främsta intresse fotboll. På det sättet skapar kommunen möjligheter inte bara för några barn, utan för alla.