Vi skall vara tacksamma att vi bor i ett land där de styrande har förtroende för medborgarna. Nu i coronatider ger man tydliga instruktioner om hur vi skall förhålla oss, och litar på att vi följer uppmaningarna. Vi har kvar möjligheten till viss, nödvändig, rörelsefrihet.
Alternativet är ju som i andra länder, utegångsförbud. Vad innebär det för vardagslivet? Intyg på att man verkligen är tvungen att göra det ena eller andra. Poliser som kontrollerar oss. Vill vi ha det så?
Den ”svenska modellen” ger oss viss frihet under ansvar. Man utgår från att vi har omdöme och tar hänsyn. Vad som gäller har väl inte undgått någon vuxen i landet.
Föreningar ställer upp för att hjälpa till på olika sätt, restauranger erbjuder hemkörning av mat, affärer har speciella tider för riskgrupper, yngre grannar hjälper äldre osv. Allt för att minska närkontakt i grupper av människor.
Att i detta läge gå stick i stäv med givna instruktioner, och göra semesterresor eller andra icke nödvändiga aktiviteter är oansvarigt. Den som gör det har verkligen presenterat sig som en egoistisk, hänsynsbefriad och omdömeslös person. Eller enklare uttryckt, dragit på sig dumstruten.
Sture