Vi fick se ett vackert luciafirande från Kalmars slott på SVT; sång och musik från vuxna och barn, vackra ljusshower och en morgonrodnad över ett stilla hav.

Lucia med tärnor och en rad vuxna stjärngossar sjöng stämningsfulla sånger, varierat med vackert strängaspel och solosång. Den lilla flickgruppen var ett fint inslag i programmet.

Men var fanns pojkarna? Skall våra ”mjuka kulturvärden” bäras av enbart flickor? Är det här utslagningen börjar? Vilsna pojkar, som letar efter någonstans att höra hemma? Kanske en motsats? Något mera våldsamt.

För tjugo år sedan var jag lärare på högstadiet. Där var tre fjärdedelar av lärarna män. Och på mellanstadiet fanns det också många manliga lärare. Hade det någon betydelse?

Våra luciatåg hade också flest flickor men det saknades inte stjärngossar, även om strutarna ibland satt på sned.

I dag sinar strömmen av manliga lärare. Jag tror att det är en av orsakerna till vår dystra samhällsbild. Vi måste få dem tillbaka. Män som vågar vara män. Män som vågar vara mjuka. Män som vågar krama. I dag vågar män knappt röra vid ett barn. Ja, ni vet varför.  

Det behövs fler manliga lärarkandidater. Hur skall vi få män att söka till utbildningar? Lön eller betyg? Om det handlar om betyg så är det lämpligt att ge manliga sökande något slag av företräde – kanske kvotering. De flitiga flickorna med bättre betyg går ju före i vårt skolsystem, som gynnar dem.

Och … tv-program med ”mjuka kulturvärden”, måste visa flickor och pojkar tillsammans.