Moderatledaren talade under måndagen i Almedalen. Han är en skicklig talare. Utan att staka sig, med vältajmade pauseringar, dynamiskt och energiskt talade han i en knapp timme. Men vad sa han egentligen?
Direkt och indirekt beskyller han regeringen för att skapa oreda och otrygghet i landet och i politiken. Han anklagar regeringen för att ”muta medborgarna med deras egna pengar” och att sakna grundläggande respekt för befolkningen, det politiska arbetet och i slutändan landet. Han anklagar regeringen för att sakna vilja att reparera de skador som landet har lidit och för att människorna förlorar tilltron till politiken.
Kärnan i Kristerssons alternativ är raka och enkla lösningar. Han berömmer sig för att Sverige nu söker medlemskap i NATO. Han pratar om kärnkraft som att utbyggnad av en moderniserad kärnkraft redan är ett framgångsrikt faktum. Han pratar om långa och i flera fall fördubblade fängelsestraff som lösningen på den organiserade kriminaliteten. Komplikationer med detta? Inte ett ord. Om alla problem ser ut som en spik är en hammare det enda verktyg man behöver, eller hur?
Ulf Kristersson vill profilera sig som en statsman men hans argumentation är enbart en uppvisning i populism. Hans beskrivning av sina politiska motståndare är pinsamt föraktfull. Det andas total brist på förståelse och respekt för svårigheten med att regera med ett mandats marginal. Det är dessutom ett hån mot väljarkåren att år 2022 i en programförklaring för sitt drömda maktinnehav inte en enda gång nämna ordet miljö, inte heller ordet klimat och inte någon gång orden solidaritet, jämlikhet eller rättvisa.
En statsminister som inte vill ta i komplicerade frågor är det sista vi behöver.
Björn Lundin