Jag tänker mycket på hur vi bemöter varandra i samhället. Om man ger någon ett leende eller håller upp dörren för en främmande, så brukar de rygga tillbaka precis som om de tänker "vem är du?".
Vi lever i ett samhälle som har blivit opersonligt. Vi lever bakom våra mobiler i en omänsklig värld där både vuxna och barn har tappat bort sig själva. Vi kramar varandra hellre med en smiley än med en äkta beröring.
Vi måste våga prata med varandra. Vi måste våga skratta tillsammans. Vi måste våga ge varandra kärlek och kramar – utan att det skall kännas stelt.