Jag jobbade på förskola och allt skulle spritas, handhygienen skulle skötas. Jättebra med tydliga hygienkrav och allas ansvar att följa direktiven. Men ändå, som gravid för första gången var jag så rädd. När sonen föddes i vecka 32, vägde han 1423 gram. Jag och min dåvarande man erbjöds då att ta svininfluensavaccinet. Självklart gjorde vi allt för att skydda vår lille prematur. Men det har fått konsekvenser, inte för mig men för mitt ex. Han fick en sån bedövande trötthet som har hållit i sig sen dess. Det har gjort ont att se någon i ens närhet bli så personlighetsförändrad och gå som i ett töcken av bomull. Vårt småbarnsliv blev en tävling om vem som skulle få sova och diskussioner om vem som var mest trött.
Nu 12 år senare återupprepas samma scenario med ett livsfarligt pandemiskt virus och ett snabbt framforskat vaccin. Försiktighetsåtgärder har tagits, det som hände då ska inte hända nu. Vi kan vara trygga. Man har vägt in allt i framtagandet av det nya vaccinet. Alla som kan ta det ska givetvis göra det. Det trycks fram som en moralisk plikt, vaccinationspass, länkar i sociala medier visar att man minsann har tagit ansvar. Men … Hur funkar det att forska på kvinnor som i olika åldrar har olika hormoner. Visste ni förresten att vi kvinnor har fyra olika hormoner som åker berg-och-dalbana i kroppen hela tiden, de följer ingen logik. Detta innebär att vi får skeva mätningar som skulle behöva följas upp över tid om vi ska vara säkra. Kvinnor har nu vittnat om att de får rubbade menscykler, förstorade lymfkörtlar som knölar i brösten. Vad det här kan komma att leda till vill vi inte ens sia om.
Vad gör vi med de som inte kan ta vaccinet, inte bara av somatiska utan även av samvetsskäl och rädslor. (För ärligt talat, gick det verkligen så himla bra förra gången vi hade en pandemi?) Där har jag inte något svar mer än att jag känner empati för dem som inte kan. Det är människor som arbetar inom vård, skola, omsorg. De känner sig utanför och tillintetgjorda. Marginaliserade. Jag vet för jag har en mycket nära vän som stångas med den här problematiken varje dag på sitt jobb. Blir inte insläppt hos klienter. Hemskt, så sorgligt. Vad har vi/samhället för ansvar för dessa individer. Glöm inte bort dem när ni sitter och dricker ert glas prosecco på en solig uteservering i Paris på vårkanten. Några kunde inte följa med på resan. It's a shame. Men vems ansvar är det? Hur vill vi ha det, ska vi dela upp människor i fack för att det är bekvämast så?