Vård och omsorg ska bygga på forskning, evidens och beprövad erfarenhet. Kocken Leif Mannerström har, med stort kunnande om mat och vikten av att ordna trivsamma matsituationer, under flera år praktiskt arbetat och debatterat i frågorna om mat för äldre. Författaren, fysikern och numera professor emirita, Bodil Jönsson, skriver bland annat att gemenskap kring måltiden är hälsofrämjande för kropp och själ, och hjälper till att skapa livsrytm för äldre. 

Vi förstår att socialnämnden inte har tagit del av Mannerströms och Jönssons erfarenheter och studier. Vilken forskning, evidens och beprövad erfarenhet stödjer beslutet att stänga dagstugornas lunchservering?

Maths Andersson, ordförande i socialnämnden, säger i Corren 14 november att ”vem som helst” har kunnat äta lunch i dagstugorna, och att socialnämnden nu måste se till att alla får det likadant. Vem är ”vem som helst” som regelbundet äter lunch i dagstugan? Affärspersonal, hantverkare, kontorspersonal, poliser, politiker? Eller helt enkelt personer som har lämnat arbetslivet och av olika anledningar önskar äta lunch tillsammans i dagstugan?

I Borensberg sköter hemtjänstens personal lunchserveringen. Någon extra kostnad för denna aktivitet finns alltså inte. Hade socialnämnden kännedom om detta när beslutet fattades? Har dialog förts med personal som ansvarar för servering av lunchen i dagstugorna? Har detta i så fall skett innan beslut fattades om att alla ska få det likadant? 

Vi anar att ekonomin har styrt beslutet. Vilken vinst räknar socialnämnden med att göra genom att stänga dagstugornas lunchservering? Vilken tidsvinst för personal i hemtjänsten räknar ni med? Maths Andersson menar att ”precis samma mat” som nu serveras i dagstugan kommer att erbjudas, fast i plastförpackning. Vi har hört att tillbehör, tex dryck, inte kommer att serveras tillsammans med plastbyttemåltiden, så vad blir vinsten kring att tillbehören tas bort? 

Och till sist: Vad blir vinsten för våra äldre? 

Avslutningsvis grunnar vi på vilket samhälle vi nu och framöver vill ha. Vår förhoppning är såklart att vi alla vågar se ålderdomen an med tillförsikt, och att vi inte behöver fundera över om vi har möjlighet att äta ett mål mat tillsammans med andra –  utan att arrangera det själva när krafterna tryter. 

Vår uppmaning till socialnämnden är att nämnden visar mod och kurage och river upp beslutet, som går stick i stäv med allt vad vi hittills lärt om den gemensamma måltidens betydelse för gammal och ung.

Släkten Rothman, Borensberg