Detta trots att representant för länsstyrelsen säger i "Östnytt" den 17 december att angrepp på tamboskap har minskat det senaste året. Omfattande angrepp på tamboskap torde vara det enda argumentet som är giltigt för att tillåta jakt på rovdjur, men då borde det vara skyddsjakt efter en specifik problemindivid.

Under hösten har det vid flera tillfällen funnits artiklar i Corren, där jordbrukare har ondgjort sig över betesskador från klövvilt, skogsägare talar om omfattande betesskador på ung och nyplanterad skog, samt att antalet trafikolyckor med klövvilt inblandat är alldeles för högt. Dessa problem tillsammans medför stora ekonomiska förluster och lidande för enskilda och för samhället.

Lodjurets huvudsaklig normala föda är klövvilt, främst rådjur, dovhjort och kalvar från kronhjort, just de djur som utpekas som skadegörare på gröda och skog, och ofta är orsak till trafikolyckor. Varje vuxet lodjur beräknas i genomsnitt slå lite mer än ett djur i veckan. Med enkel matematik får man fram att ett tiotal lodjur tillsammans tar flera än 500 djur per år. Att låta lodjuren leva skulle alltså reducera antalet klövvilt, vilket i sin tur medför mindre skador på grödor och skog samt öka trafiksäkerheten.

Dessutom vet vi att allmänhetens inställning till våra rovdjur är positiv. SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) publicerade nyligen en stor undersökning om svenskars inställning till rovdjur. Där framgår att 80 procent är positiva till att vi har lodjur i Sverige, 17 procent är neutrala och endast tre procent är negativa. Så återigen – vad är logiken i att tillåta licensjakt på lodjur?