Detta trots att representant för lĂ€nsstyrelsen sĂ€ger i "Ăstnytt" den 17 december att angrepp pĂ„ tamboskap har minskat det senaste Ă„ret. Omfattande angrepp pĂ„ tamboskap torde vara det enda argumentet som Ă€r giltigt för att tillĂ„ta jakt pĂ„ rovdjur, men dĂ„ borde det vara skyddsjakt efter en specifik problemindivid.
Under hösten har det vid flera tillfÀllen funnits artiklar i Corren, dÀr jordbrukare har ondgjort sig över betesskador frÄn klövvilt, skogsÀgare talar om omfattande betesskador pÄ ung och nyplanterad skog, samt att antalet trafikolyckor med klövvilt inblandat Àr alldeles för högt. Dessa problem tillsammans medför stora ekonomiska förluster och lidande för enskilda och för samhÀllet.
Lodjurets huvudsaklig normala föda Àr klövvilt, frÀmst rÄdjur, dovhjort och kalvar frÄn kronhjort, just de djur som utpekas som skadegörare pÄ gröda och skog, och ofta Àr orsak till trafikolyckor. Varje vuxet lodjur berÀknas i genomsnitt slÄ lite mer Àn ett djur i veckan. Med enkel matematik fÄr man fram att ett tiotal lodjur tillsammans tar flera Àn 500 djur per Är. Att lÄta lodjuren leva skulle alltsÄ reducera antalet klövvilt, vilket i sin tur medför mindre skador pÄ grödor och skog samt öka trafiksÀkerheten.
Dessutom vet vi att allmĂ€nhetens instĂ€llning till vĂ„ra rovdjur Ă€r positiv. SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) publicerade nyligen en stor undersökning om svenskars instĂ€llning till rovdjur. DĂ€r framgĂ„r att 80 procent Ă€r positiva till att vi har lodjur i Sverige, 17 procent Ă€r neutrala och endast tre procent Ă€r negativa. SĂ„ Ă„terigen â vad Ă€r logiken i att tillĂ„ta licensjakt pĂ„ lodjur?