Sköterskebristen gjorde att operationen inte blev av

Patientens liv gick att rädda – men till ett väldigt högt pris. Patientens operation blev aldrig av på grund av brist på sjuksköterskor, skriver en sjuksköterska på Universitetssjukhuset i Linköping.

Jag får rapport från min kollega och inser att denna medelålders, tidigare fullt friska och vitala individ, är samma person som jag nu ser stirra framför sig i sängen andra sidan den glasruta som skiljer mitt skrivbord från patientsalen, skriver en sjuksköterska på Universitetssjukhuset.

Jag får rapport från min kollega och inser att denna medelålders, tidigare fullt friska och vitala individ, är samma person som jag nu ser stirra framför sig i sängen andra sidan den glasruta som skiljer mitt skrivbord från patientsalen, skriver en sjuksköterska på Universitetssjukhuset.

Foto: Jessica Gow/TT

Insändare2024-05-26 11:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För ett tag sedan hade jag vårdansvar för en kvinna som några veckor tillbaka i tiden hade fått besked om att man upptäckt ett aneurysm på ett blodkärl i hennes hjärna. Detta innebar för henne en överhängande risk att kärlet skulle spricka och man planerade för operation. 

Veckorna gick och snart hade deadline för senaste datum för operation passerat. Så en dag smäller det. Kärlet spricker och blödningen är ett faktum. Den är massiv och när hon når vården var skadan redan skedd. Hennes liv gick att rädda – men till för henne ett väldigt högt pris.

Jag får rapport från min kollega och inser att denna medelålders, tidigare fullt friska och vitala individ, är samma person som jag nu ser stirra framför sig i sängen andra sidan den glasruta som skiljer mitt skrivbord från patientsalen.
 

Jag hade hand om henne ett antal dagar. Tillsammans med mina kollegor skötte jag hennes medicinska behandlingar. Vi tillgodosåg hennes vätske- och näringsbehov, vilket numera skedde genom en sond som mynnade ur hennes näsa. Vi tog hand om hennes hygien, avlastade och vände henne för att undvika utveckling av trycksår nu när hon inte kunde förflytta sig ens en centimeter i den säng som vi, med hjälp av lift, lyfte henne ur flera gånger dagligen. Vi såg till att optimera så att hennes luftvägar skyddades från kräkning, försökte utläsa huruvida hon uppskattade radio, tv, sällskap eller ensamhet och gjorde ständiga försök att bedöma om hon upplevde smärta eller obehag, för det, det kunde hon på inget sätt numera förmedla.

Vi gjorde vårt bästa för att finnas där som ett stöd för hennes anhöriga, varav två var barn i ung ålder som nu behövde styra stegen mot sjukhuset för att få träffa sin mamma. Två barn som hade förlorat möjligheten att kommunicera och interagera med deras tidigare främsta stöttepelare i livet. Jag minns så väl hur glad jag blev en dag när jag kom och såg att hon låg och kliade sig i håret med ena handen och en ännu större glädje när hon vid ett senare tillfälle log snett mot mig i en omvårdnadssituation.

Troligen var det inte för att hon intellektuellt förstod vad jag hade sagt utan för att leendet som jag hade gett henne smittade, men oavsett gav det mig bokstavligt talat rysningar över hela kroppen.

När jag senare fått perspektiv på situationen inser jag det paradoxala i min glädje. Denna kvinna hade om allt hade gått som det var tänkt aldrig behövt hamna där hon numera är. Hon hade kunnat få fortsätta vara den mamma, fru, vän, kollega hon alltid varit. Hon hade fortsatt kunnat skratta och gråta, älska och hata, känna smärta och njutning. Vidden av sådana öden är svårt att ta in.

Anledningen till att operationen som hade kunnat rädda hennes liv aldrig blev av var bristen på sjuksköterskor. Vi är mitt i en avtalsrörelse och när Vårdförbundet hävdar att människor dör i väntan på vård menar de vad det säger.

Mycket av det jag hört angående avtalsrörelsen och arbetsgivarnas ovilja att lyssna in och kompromissa gör mig bekymrad. Att läsa att Sobona och SKR vill att det återigen ska bli möjligt att göra avsteg från arbetstidslagen exempelvis. Jag förstår inte hur man kan tycka att det är en bra idé att ta ifrån oss rättigheter som majoriteten av den arbetsföra befolkningen i Sverige under lång tid har sett som en självklarhet.

Innan varslet bröt ut levde jag redan i en vardag där avdelningen jag jobbar på regelbundet gjorde avsteg från dygnsvilan trots den nyinförda lagstiftningen som förbjuder just detta med hänsyn till att "verksamheten kräver det". Verksamheten kommer aldrig (!) att sluta kräva att personalen med kort varsel tvingas ändra sina arbetstider och blir inbeordrade om ingenting händer.

Sms efter sms där man bönar och ber om att någon ska gå in och ta extrapass, stanna kvar när man redan har jobbat eller komma in tidigare, kommer aldrig sluta skickas ut om vi bara låter det gå. Vi kommer fortsätta tycka att det är en bra idé att ta det där extrapasset om livssituationen och schemat just då tillåter det. För "det är ju faktiskt väldigt bra pengar". Hade grundlönen inte varit ovärdig hade vi inte behövt resonera så. Att normalisera övertid är inte rimligt.

Mitt yrkesval baserades definitivt inte på lönenivåer. Jag går inte till jobbet enbart för den sakens skull, men att alla ska ha den lön de förtjänar tycker jag är självklart. Omvårdnadsarbete har i allt för många år nedvärderats och det räcker nu. För ett jobb är just ett jobb och bevisligen tycker många sjuksköterskor inte att det är mödan värt. De går ner i arbetstid, byter arbetsplats eller bransch. Och att det inom regionen är allmänt känt att det krävs att man byter arbetsplats för att höja sin lön är löjligt. Det om något kostar pengar. Precis som det bevisligen kostar oerhörda summor att ta in bemanningspersonal när ordinarie personal säger upp sig för man inte ansåg sig kunna skjuta till några ynka hundralappar.

För utomstående öron låter det orimligt, men det är så det många gånger är. De där hundralapparna går utanför budget, de närmsta cheferna tillåts inte göra höjningen och personal ser ingen annan utväg än att lämna. Detta dilemma har varit en stor bidragande orsak till att regionerna har betalat multum till bemanningssjuksköterskor, att skattepengar mer eller mindre alltså kastats i sjön och att regionerna går back. Betydligt mer back än om man med några hundralappar hade lyckats behålla den erfarna, trogna medarbetare som begärde en högst rimlig löneökning och för den hade kunnat bidra med god, säker vård, stabilitet och sluppit känna sig sviken och förnedrad av en arbetsgivare som hen varit trogen.


Låt oss fundera. Hur ska vi stärka den svenska sjukvården? Med ovärdiga löner, villkor som inte skulle accepteras i någon annan bransch och med arbetsgivare som tydligt visar att våra röster inte kommer bli hörda? Vi säger ofta att sjukvården är ett tungrott system och strukturella förändringar tar tid att genomföra hävdas det ofta. Har vi råd att gömma oss bakom den bortförklaringen?

Vi alla vet att vi snart måste agera. Precis som det sköra kärlet riskerar vår bubbla snart att spricka. Och den dagen den gör det, då är det ingen som inte kommer att få betala dyrt för det.