Jag tar ofta cykeln i stället för bilen om jag ska ta mig ner till centrum av Linköping, en resa på cirka 5 kilometer. Kommunen har varit framsynt och därför ordnat med fina cykel- och gångvägar. Man har dessutom insett att successivt skilja på cykel- och gångtrafik genom tydliga markeringar på banorna. Men det är tji.
Folk är helt uppslukade av sina mobiler och färdas eller går som om man vore zombier. Hörlurar och gamnackar, man ”fäjsbockar" och "instagrammar” för fulla muggar – utan att inse att det finns en verklig värld utanför skallen om man bara tittar upp.
Det hjälper inte att plinga med ringklockan. Man får ropa högt. Då kan en och annan vakna upp. Man skulle då kunna tro att man flyttar på sig, men icke sa Nicke. Man blir endera förbannad, ger fingret eller skriker något nedsättande – och så dyker man ner igen i den virtuella världen som man av en hopplös pensionär på cykel tvingades lämna för några sekunder.
Vi måste alla samverka. Då fungerar inte samspelet om den som inte accepterar samhällets regler ger fingret åt den som faktiskt bara utnyttjar sin rätt att färdas på en cykelbana i tron att även mobilzombies vet på vilken sida man ska gå. Eller om man går i bredd, faktiskt lämnar företräde till den som vill komma förbi.
Men jag blir inte kränkt utan känner bara en förfärlig sorg över att folk inte trivs i den riktiga världen, utan ständigt måste fly in i en låtsasvärld. Dessutom känner jag någon form av personlig skuld till eländet eftersom jag hela mitt yrkesverksamma liv jobbat i branscher som lett fram till denna tillvaro.