För några veckor sedan skrev jag en insändare i Corren om följderna av konkurrensutsatt upphandling av gruppbostäder. Den väckte ett gensvar jag inte vågat hoppas på. Jag tror att frågans kraft beror både på att den berör sådant som är personligt angeläget för många och på att den aktualiserar de etiska värden som vårt samhälle, i princip, bygger på.
Mina synpunkter har fått kraftfullt stöd från föräldrar som delar min erfarenhet och från personer som argumenterat utifrån ideologiska utgångspunkter. Båda har vidgat perspektiven på frågan. Omsorgsnämndens ordförande har garanterat att kommunen inte vill något illa med upphandlingarna, vilket jag heller aldrig trott. Däremot har hon inte presenterat några argument mot mitt inlägg. Och jag tror att detta är svårt eftersom det då måste hävdas
- att det saknas skäl att ta del av och respektera de funktionshindrades upplevelser och önskningar
- att kontinuitet i personliga relationer inte är viktiga
- att anhörigas och personals kunskaper och erfarenheter bör väga lätt
- att den forskning som entydigt visat att konkurrensutsatt upphandling skapar stort obehag saknar relevans
- att det är rätt och rimligt att satsa arbete och pengar på att äventyra en omsorgsverksamhet som fungerar utmärkt enligt alla initierade
- att kunskaper, förmågor och attityder som är helt avgörande för god omsorg om personer med intellektuell funktionsnedsättning (människointresse, empati, kommunikationsförmåga, tålamod, fantasi, pålitlighet etc) utvecklas och stimuleras av att olika omsorgsföretag får konkurrera
- att etiska värden som den enskildes valfrihet, delaktighet och integritet bör underordnas ekonomisk besparing.
Debatten har vidgats till en generell politisk nivå. Detta är utmärkt eftersom det är där besluten fattas. För mig är detta emellertid i första hand en humanitär fråga, inte en partipolitisk, en fråga om orättfärdig maktutövning, inte om privatisering.
Låt mig avsluta, där mitt första inlägg började, hos vår dotter. Hon förstår mycket men har svårt att kommunicera verbalt, så jag får tolka hennes enstaka ord och olika emotionella uttryck. Det här vill hon säga till Linköpings politiker:
”Jag tycker mycket om min fina lägenhet och mina saker, teven, tvättmaskinen, skivorna och alltihop. Och mina kompisar som är mina grannar. Och personalen som hjälper mig och gör roliga saker med oss. Mina vänner. Det är bra här. Tycker ni att jag inte har det bra här hemma hos mig? Jag och mina kompisar blir ledsna och arga för att ni inte frågar oss. Vi vill att ni lyssnar på oss!”
Det går en tid, i min fantasi. Så träffar jag vår dotter och säger:
”Nu kan jag berätta något roligt för dig. Dom har ändrat sig. Det ska fortsätta som vanligt här och alla som du tycker om stannar kvar. Dom hade tänkt fel, sa dom, och ber om ursäkt.
Med den medkänsla hon har, säger hon då: ”Jag förstår. Jag tänker också fel ibland. Jag lär mig av det.”
Ragnar Furenhed