För sex år sedan fick vår dotter sitt första egna boende på en gruppbostad för unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning. Här har en väl sammansvetsad personalgrupp bedrivit en genomtänkt och etiskt förankrad omsorg. De boende har mötts med inlevelse och respekt. De har fått både handfast hjälp och kravlös gemenskap. Trygga rutiner och stimulerande aktiviteter har utformats, alltid i samråd med de boende och deras föräldrar. Kamraterna och personalen på gruppbostaden har blivit en oumbärlig del av vår dotters sociala nätverk, hon har fått ett andra hem.
Nu har Linköpings kommun valt att sälja denna välfungerande gruppbostad till en ny så kallad utförare genom konkurrensutsatt upphandling. Det är obegripligt att kommunen vill äventyra en omsorgsverksamhet som alla berörda är mycket nöjda med.
Är det en fråga om valfrihet, som vissa hävdar? Ja, för kommunen. Men inte för de boende och deras familjer som inte ges något inflytande i upphandlingsprocessen och inte får välja omsorgsutförare. Handlar det om kvalitet? Tveksamt. Kommunens intresse för kvalitetsfrågor inom omsorgerna förefaller selektivt. Vår dotters gruppbostad har således aldrig utvärderats, vilket vi beklagar.
Visserligen heter det i ett brev till de boende att ”kraven i det nya avtalet kommer att bli lika omfattande som i nuvarande”. Men tyvärr finns inga givna samband mellan myndigheters krav och hur de efterlevs på plats.
Gäller det pengar? Ja. Den utförare som lägger lägst bud får uppdraget. Hur skulle detta kunna gagna målsättningen att ge de funktionshindrade god livskvalitet i enlighet med LSS-lagen?
Ett emotionellt påfrestande år väntar nu de boende innan ägarbytet sker. De lär snappa upp information om upphandlingen, uppfatta en del rätt, missuppfatta annat, förstå att en förändring är på gång, men troligen inte varför den sker och vad den är bra för. De kommer att tolka reaktioner och sinnesstämningar hos anhöriga och personal som är frustrerade över situationen. Och de kommer att undra: Får jag bo kvar, ska vår personal sluta, tänker mina kamrater flytta? Är alltsammans mitt fel, tycker de inte om mig?
Personer med intellektuell funktionsnedsättning har svårare än andra att tankemässigt skapa sammanhang och mönster i sitt liv. Men kontinuitet i relationer, rutiner och fysiska rum kan till en del kompensera för detta. Om denna rubbas hotar förvirring och sviktande självkänsla.
Är inte upphandlingen av vår dotters gruppbostad, som skett över huvudet på de boende, exempel på en maktutövning som bidrar till att marginalisera redan svaga personer?
Ragnar Furenhed