Svar på "Kommunen: Alltid risk att eleven inte kommer in" (19/3):
Under mina fyrtiotre år som lärare på högstadiet fanns aldrig några profilproblem. Större delen av min lärargärning gjorde jag på en skola med sex paralleller i årskurs 7 till 9. Ingen frågade efter fotboll-, friidrott-, orientering-, gymnastik-, träslöjd-, hushåll-, sömnad-, körsång-, matte-, natur-, med flera-profiler. Allt fanns ju där. Som elev behövde jag inte välja i förväg. Det mesta fanns för alla och en del kunde väljas till.
Så mycket tid och oro som sparades för elever och föräldrar. Så mycket tid och planering som sparades för skolans lärare. Så mycket organisation och omorganisation och pengar som rektorerna sparade till andra viktiga utgifter inom skolan.
Om jag förstår det hela rätt så är grundskolan till för att ge oss ämneskunskaper och livskunskaper inför det liv vi kommer att leva. Med en sådan målsättning bör vi i unga år få möta så många ämnen och människor som möjligt. Inte är vi väl redan mogna att bestämma vår väg när vi är tretton år.
Om skolorna byggs så här med en storlek som gör att många vuxna utöver ämneslärare (speciallärare, elevpersonal, kurator, psykolog, sjuksköterska, vaktmästare, måltidspersonal med flera) kan rymmas inom skolans ram, alla viktiga, finns goda möjligheter för eleven att hitta sin plats.
Skulle det visa sig att närhetsprincipen inte ger den bästa ”blandningen” i någon skola på grund av vår stads segregering får åtgärder nu och på sikt ändra på det.
Stress, oro, arbete och pengar finns att tjäna för elever, föräldrar, skolpersonal, politiker och hela vårt samhälle.