Jag vill svara på Malin Karlbergs insändare om att undersköterskor också vill orka bli gamla. Jag håller fullständigt med om allt hon skriver. Att arbeta som undersköterska är ett oerhört viktigt yrke och utan deras insats skulle de gamla avlida. De dåliga lönerna och arbetsvillkoren, tiderna, de delade turerna, att ständigt vara på sin vakt för att man kan bli inringd även på lediga dagar skrämmer bort personal. 

Men ett stort problem är att undersköterskor och framför allt vikarier inte värdesätts tillräckligt. Villig och duktig arbetskraft tas inte vara på, åtminstone inte överallt. 

Jag vill berätta om min personliga erfarenhet då jag flyttade hit till Östergötland för cirka 5 år sedan. Idag arbetar jag som lärare i skolan, men jag har också mångårig erfarenhet av att arbeta inom vård och omsorgsyrken och jag är förutom utbildad lärare utbildad undersköterska. 

Trots min lärarexamen hade jag tänkt fortsätta arbeta inom vården då jag flyttade hit. Jag fick sommarjobb på ett kommunalt äldreboende. Lite naivt trodde jag att det skulle leda vidare till ett sammanhängande vikariat även efter sommaren eftersom jag hade med mig både erfarenhet och goda referenser från tidigare arbetsgivare.

Jag tänkte att min villighet till att fortsätta arbeta även efter sommaren, mina goda referenser plus dessutom det faktum att jag är utbildad undersköterska skulle tas vara på, eftersom det var så jag hade fått jobb tidigare. Men istället fick jag bara strödagar och när det blev aktuellt för en längre sjukfrånvaro hos en ordinarie personal fick ordinarie personal i första hand välja ut ”godbitarna” och som vikarie blev man ombedd att jobba de dagar som ”blev över”. 

Det är i längden ohållbart att inte veta sina arbetstider eller kunna planera sin tid då man har familj och barn. Det kändes väldigt otacksamt att endast duga till att få jobba med fasta tider under en sommar. När arbetsgivaren hade löst bemanningen för att kunna ge sin ordinarie personal semester var det inte värt mer. 

Jag ville få ett fortsatt sammanhängande jobb, åtminstone vikariat, efter den sommaren, och jag jobbade hårt och visade framfötterna och detta hade alltid tidigare genererat mig fortsatt arbete.

Jag är ändå väldigt tacksam för idag har jag betydligt bättre arbetsvillkor, arbetstider och lön än vad jag hade haft inom vården. Så tack till det äldreboende som indirekt gav mig en knuff att våga söka mig vidare.

Jag har haft privilegiet att också ha skaffat mig en annan utbildning och jag kunde söka mig vidare. Men det finns många duktiga vikarier där ute och min poäng är att om de är duktiga och villiga att arbeta måste de tas vara på! Var rädd om vikarierna!

En före detta undersköterska