I dag är det #longcovidawarenessday – jag har haft eländet i tre år. När det var som värst fick jag stanna var tionde meter för att hämta andan. Att ta barnen till förskolan var en utmaning som ensamstående förälder utan hjälp av föräldrar och med låg syresättning. Jag fick ligga ner mellan varven under tiden jag rörde om i stekpannan för att pulsen var för hög. Jag var glömsk och kunde stå och titta på en smörkniv utan att veta vad den var till för. Jag kunde inte lyfta armen. Var halvsides svag. Jag har blivit bättre. Men jag får bakslag ibland.
Det värsta i detta har varit okunskapen. Oviljan att utreda vidare. Svar om att blodprover med mera sett bra ut. Vården har gett mig det största traumat. Jag fick inte möjligheten att reflektera över vad jag hade drabbats av. Jag blev tvingad till att se mig själv som ett forskningsprojekt där jag behövde vara min egen läkare, sjuksköterska, undersköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut och psykolog. När vården inte ville hjälpa. Jag tror inte att jag kommer att söka akut vård den dagen jag kanske behöver det då akuten skällt på mig så många gånger över att jag åkt dit – när jag bokstavligt trott att jag skulle dö.
Samtidigt pratar regionen om varsel av undersköterskor. Jag gav mitt liv för att vårda. Om det inte är bevis nog för att jag förtjänar mitt jobb – då vet jag inte vad. Jag har krigat för att hjälpa, vårda – krigat för att själv bli frisk.
Min älskade mormor skulle fyllt 90 år i går. Hon var en av de som startade upp hemtjänsten i Sverige. Min mormor var min idol. Så jag följde hennes spår. Hon kämpade för att ge vård under hela sitt liv, men som pensionär fick hon flytta ut till en stadsdel där de kriminella hänger. Hon upplevde skjutningar utanför hennes dörr, släckte lamporna i hemmet och gick runt i mörker, föll ihop och låg dagar med ett brutet lårben. Hon hade inte råd med bättre efter att ha vigt sitt liv till att arbeta i vården.
Jag känner bara svek just nu. Hopplöshet inför vården.
Kanske man skulle byta inriktning helt?