I Linköping har vi anställningsavtal som bland annat säger att vi inte får tala illa om vår arbetsgivare. Vi har en chef som har morgonmöte med oss klockan 07 varje vardag där vi kritiseras och blir nedtryckta. Vi är dåliga, vi gör fel, vi är sämst i hela Linköping! 

Vår semester ska sökas i början av februari. Men om vi över huvud taget får de veckor vi önskat får vi inte besked om förrän tre veckor innan. Hur ska vi kunna planera vår semester, boka hotell, aktiviteter med barnen, ge besked till fritids och förskola, när vi inte ens vet när vi får semester? Har vi ingen rätt att få planera vår fritid? Den administrativa personalen: samordnare, planerare och chefer har klara semesterveckor och kan planera långt i förväg! Varför är vi som utför det viktiga arbetet så lite värda? Det är trots allt en samhällsfara om vi strejkar, så det får vi inte!

Våra arbetsvillkor: arbetstider och hälsoscheman är ett riktigt dåligt skämt! Aldrig har väl jag och mina kollegor mått så dåligt över hur vi ska jobba som nu! Inbeordringar titt som tätt på grund av sjukdom av olika slag. Visst har man dåligt samvete när man är borta från arbetet, vem har inte det? Men enligt chefen så ska vi tänka på våra kollegor och ha dåligt samvete vid sjukfrånvaro och vab! Vi ska må dåligt över våra kollegors situation när vi eller våra barn är sjuka för att ledningen inte kan förstå hur de ska få in vikarier! Höjda löner och bättre arbetsvillkor ger fler personal, det är inte så svårt att räknat ut.

Fredagsfikat är inställt, det blir för dyrt, men en stor skål med godis kan de bjuda på! Eventuellt fika och uppmuntran sker från oss själva. 

Våra kunder får ingen kontinuitet. Städ, dusch, promenad och social tid med mera ställs in på grund av personalbrist. Det ställs också ofta in på grund av att kundernas önskan inte respekteras. Det skickas manlig personal till kvinnor som tydligt meddelat att de vill ha kvinnor vid dusch! Något vi i personalen tycker är självklart att respektera. Jag träffade en kund som berättade att hon inte duschat på tre veckor. Jag frågade varför och hon sa att det bara var män som kommit! Så hon fick ta en dusch på kvällen och jag blev sen till resten av kunderna! För vad skulle jag göra, låta henne vara utan dusch?

Det är trots allt vår skyldighet att se till att våra kunder lever bra och att hygienen sköts! Hur gör vi andra, duschar var tredje vecka i värmen, låter våra barn gå skitiga, kissiga och svettiga långa perioder? Inte jag i alla fall!

Planering för restid, var finns den? Har våra cyklar vingar och de som inte kan cykla (flera nu vid nyanställning), har de fasta vingar på ryggen? Detta är ett problem som ingen av de administrativa verkar förstå! Stressen att se sitt planerade dagsschema med minimal restid – om ens någon – gör att inget blir bra och att rasten uteblir. Men då är det vårat fel för att vi har jobbat för långsamt eller tagit en paus på arbetstid som absolut inte är tillåtet!

Kunderna upplever att samordnare och planerare blir arga när kunderna säger till om att de tider som är bestämda inte hålls. Flera kunder vågar inte längre ringa och säga ifrån då de upplever att de blir straffade och allt blir sämre.

Vi ska förhålla oss till de insatser som kunderna har fått beviljade. Så kallade punktinsatser, exempelvis städa, personlig hygien, promenad, morgonhjälp och tillsyn. Vi får inte göra något mer. Att fråga om det är något annat de behöver hjälp med är uteslutet om man ska kunna hålla schemat. Även samordnare har tydligt sagt att vi inte får göra mer. Många av våra kunder är ensamma. Vi, hemtjänstpersonalen, kan vara de enda de träffar under långa perioder. Vi är de som kollar hur kunden har det hemma och hur denne mår. Men vi får inte ge ett extra handtag vid behov. Då måste de ha beviljade insatser. Men när insatserna inte genomförs av en eller annan anledning, vad händer med dessa ensamma personer då?

"Hej! Hur mår du? Är det något mer du behöver hjälp med?" Normala saker att säga, men i våra pressade scheman och så kallade punktinsatser, hinner vi inte göra något mer eller ens vara trevliga för risken finns att kunden, den ensamma damen med anhöriga långt borta utan vänner, börjar prata. Då blir vi försenade. Så prata och ställa frågor om mående och om det finns något mer att göra är inte med i insatsen.

"Anställd undersköterska i Linköpings kommuns hemtjänst"
 

Fotnot. Linköpings kommun kommer att svara vid ett senare tillfälle.