En allmän uppfattning är att halkbekämpningen/snöröjningen de senaste åren har blivit sämre på medelstora och stora vägar som exempelvis väg 35. Det gäller även på gator och trottoarer i Linköpings innerstad.
Det förefaller vara för få snöröjande fordon då i princip alla vägar jag har åkt på, nu toppas av en eller ett par centimeter is. Jag har förstått att saltet på vägarna har minskat av bland annat miljöskäl, men nu ser det på många håll ut att ha varit befogat med mer salt och bättre snöröjning i initialt skede. Vädrets utveckling var även denna gång korrekt bedömd. Men det hjälper dock föga om halkbekämpande aktörer inte hörsammar och agerar därefter.
Förutsägbarheten för när halkbekämpning kommer att ske har minskat radikalt. Vi har bott i Örtomta i 30 år. Förr kunde man genom att titta ut och lyssna på väderleksrapporterna förutse när halkbekämpning med salt skulle ske. Vi såg när saltbilarna passerade, oftast med sina blinkande ljus kvälls- och nattetid. Det var väldigt förutsägbart även för oss lekmän. På liknande sätt var det med snöröjning.
Funderingar: Var det fler halk- och snöbekämpande fordon (med fler arbetade timmar) på våra vägar förr? Beror försämringen på att det finns mindre avsatta medel för snöröjning/kilometer väg i dag? Finns det en minskad vilja från entreprenörerna att halkbekämpa och röja snö? Är betalningen till dem för låg för att motivera till röjning/halkbekämpning mer frekvent (som det var förr) under hela dygnet (jour)? Var beslutsfattare för vägunderhåll på en viss sträcka "närmare" vägarna förr? Hade de då mer egna, faktiska observationer och mer lokal kunskap som grund för sina beslut än i dag?
Betydelsen av "kontinuerligt arbete" innebär att arbetet “ska vara en ständigt pågående process som genomförs i fyra steg: undersöka, analysera, åtgärda och följa upp”. Min uppfattning är att det brister i åtminstone den sista punkten. Den att följa upp. Sker uppföljning på (förhoppningsvis) utförd halkbekämpning i tillräcklig omfattning? Tjänstemannaansvar? Har vi fått en ny lägre standard för halkbekämpning? Är det vi ser i dag vad vi kan förvänta oss att se, av vägunderhåll i framtiden?
Jag har hört flera bilister som funderar på att byta från dubbfritt till dubbdäck vid nästa inköp för att väglaget ofta är så undermåligt. Samtidigt så funderar Linköpings kommun på att införa dubbdäcksförbud på vissa sträckor. Det skulle innebära betydligt fler körda mil och längre köer på redan i dag utsatta platser.
Jag såg dock helt ren asfalt när jag åkte hem från Linköping i morse. Vart jag var? 20 meter från riksväg 35! Cykelbanan utanför Sviestad motorbana mellan Linköping och Vårdsbergs rondell var i dag i perfekt skick. Saltad/sandad och sopad. Jag såg dock inga cyklister denna morgon när jag försiktigt och lite på spänn tog mig hemåt undrandes och arg (eller kanske mest besviken) över hur halkbekämpningen över tid har försämrats på våra vägar. Jag missunnar inte cyklisterna fina vägar, men kontrasten mot vägen jag körde hemåt på blev väldigt tydlig.
Jag tänkte även på att “nollvisionen” i trafiken ter sig löjeväckande och på akutens/ortopedens personal som får ta hand om alla dem som tyvärr har brutit armar eller ben, eller kommer att bryta sig, på gatorna/trottoarerna på grund av dålig eller obefintlig snö- och halkbekämpning.
Slutklämmen: Ska vi vänja oss vid att köra på gropiga, räfflade och isiga körbanor med flera centimeter höga iskanter/hjulspår? Är det okej med rent av livsfarliga trottoarer? Är vägunderhållet vi ser på landsbygden och inne i Linköping det nya normala? Om svaret på frågorna helt enkelt är att vi får vänja oss blir motfrågan: Varför ska vi vänja oss vid en nivå som är avsevärt sämre än tidigare?
Jag ber om ärliga, genomtänkta svar från ansvariga politiker, ansvariga på Vägverket och från snö- och isbekämpande utförare.
Fotnot. Linköpings kommun har avböjt att kommentera insändaren.