I dag, när min åttaåring glatt skulle gå hem från Hjulsbroskolan i Linköping för att fira Alla hjärtans dag, förvandlades hans förväntan till en ledsam upplevelse. Han mötte några äldre tonårskillar som han inte kände igen från skolan. I en plötslig handling tryckte en av dem snö i mitt sons öga, puttade ner honom i snön, kallade honom för fegis – och förhindrande honom från att tryggt nå hem till mig.
Som föräldrar är det vår plikt att se till att våra barn är skyddade och säkra, både fysiskt och emotionellt. Att låta en åttaåring gå hem från skolan, även om det är bara 400 meter, borde vara en trygg och oskyldig handling. Men dagens händelse visar på det faktum att vi som samhälle har en lång väg att gå när det gäller att säkerställa våra barns välbefinnande.
Det är också en påminnelse om vikten av att vara medveten om våra tonåringars beteende och handlingar. Föräldrar behöver vara närvarande och engagerade i sina barns liv, inte bara för att fostra dem till ansvarsfulla och empatiska individer, utan också för att skydda dem från att bli offer för eller delta i destruktiva beteenden.
På samma plats där min åttaåring i dag blev utsatt, såg jag en grupp tonårskillar skjuta fyrverkerier mot två tonårstjejer på nyårsafton. Fyrverkerierna träffade marken strax vid fötterna på tjejerna, vilket ledde till en skrämmande och farlig situation. Trots tjejernas rop på att stoppa deras farliga beteende, fortsatte killarna sina handlingar utan att ta hänsyn till konsekvenserna av deras handlingar.
Det är en händelse som inte bara illustrerar bristen på ansvar och hänsyn hos vissa individer, utan som också visar på behovet av att stärka vårt samhälles engagemang för säkerhet och trygghet för alla. Samtidigt som jag var redo att agera med att ringa till polisen, kände jag mig också maktlös inför en verklighet där vissa ungdomar inte inser allvaret i sina handlingar och där gemenskapens ansvar ibland känns som en avlägsen tanke.
Dessa händelser är en påminnelse om att även de minsta handlingarna kan ha långtgående konsekvenser. Där min son en gång var självsäker nog att gå hem själv, vågar han nu inte gå ut ensam. Det är dags för oss att arbeta tillsammans för att skapa en miljö där våra barn kan leka, växa och utforska världen utan rädsla för att skadas eller trakasseras. Det är dags för oss att säkerställa att våra samhällen präglas av ansvar, respekt och medkänsla. För våra barns skull.