Två år har gått sedan den dagen. Dagen då jag äntligen fick träffa mamma och hålla hennes hand, viska i hennes öra: jag är här nu, jag finns vid din sida.

Efter månader av saknad, men även månader med känslan av svek. En känsla som jag bär med mig resten av livet. Förstod hon varför jag plötsligt försvann ur hennes liv? Förstod hon att jag ville vara hos henne, men inte fick?

"Vi måste skydda våra äldre", sa de. Men till vilket pris? Om man förvägras rätten att träffa sina barn, vill man ens leva då?

I dag är det två år sedan jag äntligen fick träffa mamma och hålla hennes hand. I dag är det två år sedan min mamma dog.