Att kalla en profilerad skola för segregerad är fel. Jag skulle vilja backa bandet till tiden före beslutet om en kraftig uppskalning av Folkungaskolan. Ledningen har sett till så att skolan har blivit för stor för att hantera. Detta gjorde att mycket av det som var bra med skolan drunknade i antalet elever, och jag menar också att det födde problemet med segregationen. På en skola så stor som Folkungaskolan blir segregation en naturlig förekomst. Ju fler elever på en och samma plats, desto större risk för många grupperingar. Att göra själva profilsystemet till syndabock anser jag är att blunda för det verkliga problemet, och visar tillika på en bristande förståelse för allt gott det medför.
Att få möjlighet att gå en profil kan vara avgörande för elever med exempelvis ett starkt brinnande intresse för ett specifikt ämne, elever som vill pröva på något nytt eller elever som vill hitta en trygg plats och en samhörighet. Det sistnämnda kan vara närmast avgörande för hur denne elevs skolgång blir, och jag har svårt att se hur det skulle kunna bli till det sämre. Att få komma till en trygg plats omgiven av andra nördar var för mig och mina vänner avgörande. Vi passade in. Vi fick kompisar som delade samma intresse. Plötsligt var vi inte konstiga, utan vi var precis där vi skulle vara. På rätt plats. Energin detta gav blev till bränsle som räckte mer än nog för att driva oss igenom resten av det som tillhör skolgången. Detta gäller naturligtvis lika mycket för de andra profilerna som för musikklasserna. Jag kan inte se hur detta bidrar till psykisk ohälsa. Kan du?
Hittills har jag tagit upp aspekter som är fördelaktiga oavsett vad man väljer för yrkesbana senare i livet. För oss som har valt att gå vidare med musiken är följande självklart. Den kunskap som utgör den massiva grund vi står på i dag har vi musikklasserna att tacka för. När jag nu sitter här på musikkonservatoriet i Amsterdam är det med stor tacksamhet jag tänker på att jag från tidig ålder fick möjlighet att skapa mig förutsättningarna för det jag gör nu. Utan musikklasserna hade jag inte varit den jag är i dag.
Det är med fuktiga ögon och en klump i bröstkorgen jag tänker tillbaka på min skolgång, samtidigt som jag med bakbundna händer ser på när ni bit för bit plockar isär det system som för mig och så många andra gjorde det inspirerande att gå till skolan på morgonen. Att kommande generationer inte ska få uppleva detsamma är uppriktigt sorgligt.