Tänk dig att du ska resa från Motala till Linköping för att hälsa på en nära vän eller gå på födelsedagsfirande. Du har köpt en flaska bubbel att ta med och gjort dig fin inför kvällen. Du känner dig glad och förväntansfull.
När du kommer till stationen visar det sig att det står en kontrollant vid varje dörr in till pendeltåget. De stoppar varje resenär och frågar vad deras mål med resan är. Därefter scannar de biljetten, tittar i systemet och avgör om de får åka med eller inte. Du tycker det är lite konstigt, men ställer dig i kön och väntar på din tur.
Snart är det din tur och du redogör för vad du ska göra. Kontrollanten scannar din biljett och sedan får du beskedet att du inte får åka med. Du har nämligen redan åkt tio resor under månaden, så då blir det tyvärr ingen resa idag. Du blir paff och chockad. ”Vadå ingen resa?”, men får bara beskedet att ”reglerna ser ut så”.
Du vänder dig besviket om för att gå hem igen, ringer din vän eller födelsedagsbarnet och berättar att du tyvärr inte kan komma idag. Tårarna börjar rinna ner för dina kinder, klumpen i bröstet gör det svårt att andas och tankarna snurrar runt i huvudet, ”Varför är samhället så orättvist? Är inte mitt liv lika mycket värt som för dem som kan ta sin egen bil?”
Givetvis finns det inga kontrollanter vid pendeltågen, så resenärer som reser med Östgötapendeln kan gladeligen åka hur mycket de vill. För färdtjänstresenärer i Östergötland ser det dock tyvärr ut så. Vi får numera endast lämna vår hemkommun ungefär en gång i veckan, i och med begränsningarna på tio kommunöverskridande enkelresor i månaden som Regionen har klubbat igenom och som trädde i kraft i januari 2024.
I relation till detta ställer dagens samhälle samtidigt krav på flexibilitet och spontanitet. Det understryks även i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Den säger tydligt att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett oberoende och självständigt liv.
Det verkar alltså tyvärr inte gälla i Östergötland, när ansvariga politiker klubbar ett sådant här beslut. Vår rörelsefrihet inskränks något enormt och våra medlemmar blir isolerade i sitt hem. De kommer inte ut och då ökar istället ohälsan, både den fysiska och psykiska. Statistik visar att vi redan innan mår generellt sämre än gemene man. Det här gör oss ännu mer isolerade, vilket kan vara lika farligt som missbruk.
Vi som är beroende av färdtjänst har så klart också intressen, precis som alla andra. Vi vill gå på teater i Norrköping, se en hockeymatch i Linköping, sysslar med en parasport som bara finns på ett fåtal orter i länet, är engagerade i styrelseuppdrag i olika föreningar, vill delta på en föreningsaktivitet eller helt enkelt träffa vår kärlek i en annan kommun. Ska vi bara få göra det fem gånger i månaden?
Enligt Regionen och dess ansvariga politiker är det fullt rimligt att det ska vara så. Vi som är beroende av färdtjänst har inte rätt till ett flexibelt och självständigt liv. Anledningen stavas ekonomi. Det är uppenbart bättre att isolera färdtjänstresenärer i sin egen hemkommun. Självklart kommer begränsningarna slå tillbaka på andra håll. ”Friluftslivets år” hade vi som fokusområde i Regionen för några år sedan, men det gäller alltså inte färdtjänstresenärer. Vi kommer snart inte heller ha några parasporter eller föreningsliv i Östergötland, eftersom att deltagarna tvingas prioritera bort de aktiviteterna för att göra annat på sina tio resor.
Synskadades riksförbund Östergötland ställer sig högst frågande till hur dessa riktlinjer rimmar med en jämlik kollektivtrafik och allas lika värde och uppmanar politikerna att tänka efter en gång till. Imorgon kan det vara du som är beroende av färdtjänst.